Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Lucifers porträtt af Hjalmar Branting m.fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fåtal landsortsgrupper följde Guesde och
Lafargue i principfast, internationel
marxism. Inbördeskampen har varit bitter,
och ännu i Bruxelles 1891 höll sig Guesde
tillbaka på de allmänna sammanträdena
för att icke genom sin person och sitt
personliga uttryckssätt för mycket hetsa
upp gamla motståndare, när man nu
omsider kommit in på enighetens vägar. Men
i den sammanjämkning, som nu är i full
gång, är det i alla fall »guesdismen» som
utgör hufvudingrediensen.
Hans vän Lafargue hade laga förfall
att infinna sig i Bruxelles, ty valmännen
i Lille hade ännu icke öppnat för honom
St. Pélagie-fängelsets portar för att sätta
honom i deputeradekammaren. Lafargue,
också en måg till Marx, är född på Cuba
och medicine doktor, men framför allt
den fine gentlemannen, den spirituelle och
slagfärdige nationalekonomen och
polemikern. Deputeradekammarens borgerliga
grupper ha redan många gånger fått erfara
hvilken farlig fiende de med honom fått
inom egna dörrar. Man mins hur han
mot helveteslarmet i kammaren från höger,
center och venster svarade: »Herrarne
få ursäkta om jag blir något förbryllad,
jag är endast van vid hur det går till
på folkmöten». Lafargues bitande satir
har dock aldrig tagit djupare än i det
lilla mästerverket »Rätten till lättja»;
tyvärr är dess hela ton så äkta galliskt
fri, att det är för stark drufva för ett
folk, som kunnat frambringa en Sankt
Waldenström. Blott en enda rad som
prof: »Själfva Jehovah, den skäggige
och trumpne guden, har gifvit sina
tillbedjare det yppersta exempel på idealisk lättja:
efter sex dagars arbete hvilar han sig i
evighet!»
Midt i alla rasande inbördes fejder inom
våra franska brodergrupper har en man
genom att hela hans personlighet är så
innerligen hjärtegod kunnat stå utom och
öfver fraktionerna och bibehålla allas
aktning och allas vänskap. Bénoît Malon är
född 1841 i en sydfransk bergsbygd, där
han fick gå vall med kreaturen och först
vid 18 års ålder lära sig läsa. Så kom
han till Paris, blef färgeriarbetare om
dagarna och studerade om nätterna, vann
kamraters aktning och förtroende, valdes
till deras talman i en strejk på 1860-talet,
kom in i Internationalen, dömdes till
fängelse, och nu hade han tid att skaffa sig
bildning på allvar. Deputerad för Paris
1871 valde denne folkets son Kommunen
framför den i Versailles förenade
reaktionen, räddades i sista ögonblicket genom
en vän, som var artist, från att öka
»den blodiga majveckans» offer, lyckades
komma öfver gränsen och lofde till
amnestin 79 i Schweiz och Italien.
Återkommen till Paris grundade Malon, nu trots
sitt autodidaktiskt förvärfvade vetande en
framskjuten man inom den intellektuella
eliten af det för en bättre framtid
arbetande Frankrike, där 1880 sin »Revue
socialiste», en populärvetenskaplig
månadsskrift, öppen för alla socialistiska
skiftningar, hvars ledare han ännu är.
Men Malon är icke blott en samlare
af Frankrikes socialistiskt vetenskapliga
krafter; han har äfven en särskild ställning
som målsman för en egen riktning. Fast
marxist i hufvudsak finner han, att denna
åskådning är för ensidigt ekonomisk. Han
vill hafva en »Socialisme intégral», som
hans nyss färdiga stora arbete heter, en
fullständig socialism, som också omfattar
allt arbete för en ädlare moral, en renad
filosofi, en högre rätt och bättre
undervisning m. m. Och när han anser fröna till
den äkta, fullständiga socialismen behöfva
läggas på så många skilda håll, har han
också blifvit afgjort reformatorisk och till
en viss grad statssocialistisk. Här är icke
platsen att söka kritiskt afgöra hans
riktnings förtjänster och fel. Men så visst
som det goda, säga hvad man vill, är en
kraft och ej af de minsta, är det alltid
för socialismen i stort sett en värdefull
styrka att räkna bland sina kämpar Bénoit
Malon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
