Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapens offer. Referat af Elna Tenows föredrag den 10 oktober 1893 af A. F. Å. - Citat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke få trotsa och förneka hennes enkla
bud.“
Talarinnan ville belysa vår ställning till
djurvärlden genom folksägnen om den
stackars styfdottern, åt hvilken de små foglarne,
såsom belöning för hennes godhet, skänkte
den gåfvan, att hvarhelst hon gick fram
växte, rosor i hennes spår, och när hon
talade, föllo perlor ur hennes mun. Men
samma flicka hade en halfsyster, lika
hjertlös och elak, som hon sjelf var god. När
småfåglarne bådo henne om korn, jagade hon
dem argsint ifrån sig.
Från den stunden växte törnen och tistlar
i hennes spår och när hon talade föllo
grodor och paddor ur hennes mun.
Vi menniskor likna denna elaka flicka i
sagan, hvilken, på allt sätt gynnad framför
sin anspråkslösare styfsyster, begagnar sina
företräden blott till att plåga och pina denna.
Och när den föraktade lilla genom sin
godhet ändock vinner lyckan, så gripes den
andra af afund, men stänger själf vägen
för sig genom sin inneboende elakhet
och blir blott mera olycklig och elak än
förut.
I stället för att med pietet och kärlek
följa spåren af lifvet i naturen och ödmjukt
forska efter dess lagar, göra vi våld på
detta lif i de varelser, som äro svagare än
vi, och söka på denna väg svinga oss upp
till kunskap om naturens hemligheter.
Vi afundas djuren deras lycka, men glömma,
att vi hos oss själfva systematiskt kväfva
de egenskaper, som ligga till grund för
deras sorgfria tillvaro, nämligen enkelhet och
förnöjsamhet.
I stället för att taga lärdom af deras
lif, taga vi dem själfva i stället och skära
sönder deras kroppar, peta i deras inelfvor,
rifva i deras nerver, koka, steka och flå
dem, svälta, frysa och förgifta dem och
förmena oss pa detta sätt finna vägen fram
till helsa och lycka.
Men ju längre vi fortgå på denna väg,
desto längre komma vi bort från det mål
vi söka. Och genom att fullfölja denna
väg skall jorden först riktigt blifva en
jemmerdal.
Men vi kunna aldrig frigöra oss från dessa
villfarelser, så länge sinnena ligga bundna i
den auktoritetstro, som är starkare än allt,
religion, moral, rättvisa, — denna enfaldiga
tro, att personer, som utvecklat endast en
sida var sina förmögenheter, kunna vara
ojäfviga domare i förhållanden, som omfatta
flerfaldiga, de mest skiftande moment af
tillvaron.
Bland de medskyldiga i den världsförbrytelse,
som under sken af vetenskapligt
berättigande innefattas i vivisektionen,
framhöll talarinnan presterna, som söndagligen
bestraffa en mängd lumpna småsynder, men
genom sin tystnad gifva sitt samtycke till
denna oerhörda och brottsliga grymhet;
lärarne, som för ungdomen skildra forntidens
och medeltidens villfarelser och grymheter,
men icke säga ett ord om denna skamfläck
på vår tids anlete; föräldrarne, som
underlåta att lära sina barn, att onda handlingar
aldrig i evighet leda till goda mål.
Den lifliga tillslutning, som efter det
varmhjertade och intressanta föredragets slut tog
sig uttryck, i ihållande bifallsyttringar från det
talrika och destinguerade auditoriet, gifver
vid handen, att talarinnans förhoppning icke
var allt för djerf, då hon stälde i utsigt,
att vi och våra barn skola få se den
dagen randas, då nationerna genom ett lagligt
förbud mot det vetenskapliga djurplågeriet
“frigöra sina samveten från allt det oskyldiga
blod, som klibbar vid fysiologernas händer.“
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
