Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plågolägret, aldrig haft hvarken skolkamrater eller
ungdomsvänner och till sist ägt bara en enda
brinnande önskan — den att kunna stiga upp och gå.
Jag lofvade Gud, att om den nåden vederfors mig,
skulle jag gå hans ärenden, så mycket jag kunde.
Han hörde mig, och nu tackar jag honom, så godt
jag kan, genom de steg jag tar. De bli inte många...»
»Men tunga.»
»Nu misstar ni er, doktor. De äro mitt lifs
stora glädje och uppehållande kraft. Tillräknar ni
kanske era piller en så förunderlig verkan,» log hon
emot honom, i det hon stannade framför en port
vid samma sidogata de för en stund sedan passerat
och sträckte fram händerna efter paketerna. »Hit
upp skall jag.»
»Till nödställda, som alltid?»
»Nej, vänner! Mina bästa vänner!»
Nu lyste hennes ögon med den glans han älskade
att se.
»Det är julgåfvor. Färdigsydda kläder åt barnen
och litet jag hjälpt husmodern att lappa och laga.
Hon har så mycket att stå i. Det är fyra barn och
inte värst stora tillgångar. Han är vid järnvägen
och reser mest, men ömmare make och far finns
inte. Inte lyckligare människor heller, och därför
går jag till dem emellanåt för att bli glad.» Det
drog en skugga öfver det rörliga ansiktet. »Jag har
varit tung till sinnes en tid, utan att veta hvarför.»
Hon såg upp till honom strålande lycklig. »Men
nu har ni gjort mig så hjärteglad genom hvad ni
5 G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
