Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Aldrig. — Hvad ni än gjorde mig, skulle jag förlåta.14
„Ar ni säker ?“ ;
„Fuflkomligt.44
„Gif mig er hånd , derpå. “fA;
„Här har ni mitt handslag uppå, att hvad ni än kan komma
att, göra. mig, skall jag icke, allenast förlåta, utan anse jinig
lycklig af att ega något att förlåta den, hos hvilken jag står i ,en så
stor skuld. Min aktning, min beundran för hr, är så stor, att
ingen tid och inga förhållanden kunna,rubba;-dem.44, ;
„Tack!“ Stephana pekade åt horisonten. „Se: solen har
sjunkit, medan vi talat, och nu, ar; det tid-att jag återvänder in.44, ; ;
„Till min mors sjuksäng;44
„Det förefaller mig som om hon äfven vore, min,“ (sade
Stephana, nästan hviskande, och en hög purpurflamma brann på
kinden. „Kom låt oss gå,“ tillade hon hastigt.
„Bevilja mig en bon,44’
„Gerna, om jag kan.44 :
„Gör en promenad ned till- stranden. Den kommer icke att
upptaga en halftimma och aftonen är så skön.44
Himmelens • Gud allena vet hvad Hermans/ ögon .sade; men
Stephana förde handen hastigt öfver pannan, liksom hon känt en
svindel, hvarefter hon tigande tog-några stgg, icke uppåt
bygg-ningen, utan ned åt stranden. Herman följde. Han tog tigande
hennes arm och lade den i sin. Icke ett ord vexlades dem emellan
under hela vägen ned till sjön.
Den praktfulla tafla, som låg utbredd för deras ögon, var sådan,
att hjertat svällde af vördnad, och man greps af denna
oeaiöts.tånd-liga andakt, som endast, en , skon naturscen mäktar framkalla.
Ovilkorligen utropade Stephana;
„Hvad Gud är stor och nienniskan liten!44 Hon stödde sig
lindrigt emot; Hermans arm, och under ett ögonblick klappade bådas
hjertan af denna rena och djupa känsla, som menniskan erfar då
hon i sitt inre knäböjer infor sin skapare och far. Det var en
tyst andaktstund, som dessa båda varelser, utgångna från så olika
samhällsklasser, nu tirade .gemensamt. Båda erforo samma
ödmjuka känsla, han mannen af börd, och hon qvinnan af folket.
Inför Gud kände de att de voro lika ringa.
„Manar icke en sådan stund till att gepom det goda och
ädla söka i någon ringa mån göra oss värdiga all den godhet
försynen slösat på oss,?44
„Jo, det gör den, och i ett sådant ögonblick~Som detta,
känner man rätt att inför Honom gifs ingen verldslig utmärkelse.44
„Vid Guds domstol gäller endast dygdens adelskap
„Ni har rätt, och derförär ni icke jag ädling inför honom.4’
„Ah! grefve, vi äro alla ringa inför honom, och de dygder
vi här beundra hos h varan dra, berättiga oss icke till några an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
