Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 3. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
684 HÖKARE. KRÄMARE. SILLMÅNGARE. WANTSNIDER.
sluta sig sins emellan samman i små förbund och till inskränkt
verksamhet, liksom handverkarne.
Till embetenas verld räknades t. ex. hökarne. Något arbete hade
de visserligen genom att bereda fisken, som spelade en så stor rol,
under ett tidehvarf, då köttätande icke sällan var förbudet, men deras
främsta uppgift var dock att sälja matvaror. Som exempel på den
aktning, som den skånska sillen åtnjöt, må ur det lybska hökareskråt
anföras, att man skulle sälja den goda skånska och den goda
flamländska sillen i ’den skånska raden’ på torget; sådan sill förvarades i
tunnor, som voro märkta med en dubbel cirkel. Den skånska och
flamländska vraksillen och annan sill, från Mön o. s. v. skulle stå bakom,
så att ingen deraf blef lurad. Det lybska hökareskråt är af år 1507.
Krämarne (institores) drefvo handel med kryddor och hvarjehanda
varor, såsom siden och andra fina tygsorter, knifvar, radband. De hade
privilegium att sälja i små qvantiteter, hvilket gick utan obehag, så
snart det var fråga om importerade varor, men då de befattade sig
med försäljning af sådant, som kunde lända till men för den inhemska
industrien eller stå i strid med andras privilegierade rättigheter, inträdde
ett alldeles motsatt förhållande: då fingo de ej sälja annat än i stort.
Krämarne voro, såsom stadgarne i Lybeck visa, ofta antastade af andre
yrkesidkare. På grund af klagan från mjödtillverkarne (Honigseimer)
bestämdes, att krämarne ej fingo köpa mera honung eller bereda mera
mjöd än de behöfde för sitt kramverk, de skulle ej bereda honungen
till försäljning. På grund af ljusstöparnes klagomål förböds det
krämarne att sälja ättika eller senap i små mått. På hattmakarnes
yrkande förböds det dem att sälja hattar i mindre än halfva dussin,
såvida de icke voro från Flandern, ty sådane fingo de sälja styckevis.
På radbandsmakarnes begäran förböds det dem att sälja radband af
bernsten. Till förmon för svärdfäjarne bestämdes det, att krämarne
ej fingo sälja svärd annat än i minst halfva dussin o. s. v. 1 Åfven
med wantsniderne (se nedan) i Skåne kommo krämarne i kollision.
Krämarne fingo ej göra byxor och hattar af nytt kläde till
försäljning (1377). Wantsniderne fingo deremot ej sälja blekt lärft, ty detta
tillkom krämarne (1379).
Till småhandlarne få vi dessutom räkna sillmånglare, som i
Stockholm synas hafva motsvarat hökarne, samt wantsnider, på latin pannicide.
De senare hade rätt att sälja kläde alnvis; de fingo sitt namn af rätten
att skära klädestyckena.
Den stora handeln på och från Sverige låg, såsom framhållits, i
hansans händer. Men bemödanden saknades ej alldeles att få en
förändring i detta förhållande, som visserligen kunde betrygga såväl till-
1 En krämare i Linköping omtalas år 1305, en institor i Uppsala år 1328.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
