Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 5. Mått och vigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VIGTER. 755
ock helt visst gifva stadfästelse åt denne slutsats; om skrifna
urkunder saknas, hafva vi i stället de snart sagdt otaliga silfverföremål, som
hittats i Nordens, förnämligast i Sveriges jord. Ett af dessa föremål,
en armring, som förvaras i Statens Historiska Museum, har en vigt af
101,88 gr. Som på ringens insida förekomma fyra inslagna märken,
ligger det nära till hands att anse vigten representera fyra gånger en
enhet och denna enhet svarar, såsom vi skola se, mycket väl mot
vigten af öret. Ringen är funnen samman med arabiska mynt, det yngsta
prägladt år 945 e. Chr. Skatten och med honom ringen tillhör således en tid,
då något engelskt eller tyskt inflytande icke gjorde sig gällande i Sverige.
Ett annat intyg om marksystemets nordiska ursprung lemnas deraf,
att namnen på enheterna tillhöra Norden, de äro icke lånade från andra
håll. När man i Norden lånade pundvigten, lånade man äfven dennas namn.
Fastän allt talar emot att gifva namnen mark, öre, örtug utländsk
upprinnelse, måste likvisst medgifvas, att någon tillfredsställande
förklaring för två af dessa namn ännu icke blifvit gifven. Innan jag inlåter mig
på namnen, är det nödigt att på förhand utesluta en grupp af
förklaringsförsök. Till detta för ädle metaller afsedda vigtsystem lades i en något
senare tid som en fjerde enhet penningen. Äfven detta ord är
oförklaradt, men det är icke af nordisk upprinnelse och när det till Norden
infördes, var det som namn på mynt. Penningen utgör ett senare
tillägg till marksystemet, hvilket i den begränsning, som ofvan blifvit
angifven, tillhör redan den tid, då i Norden penningar icke präglades.
Att örtugens indelning i penningar är ett senare tillägg uppenbarar
sig äfven deri, att under det i Norden fullständig enhet råder i
förhållandet mellan marken, öret och örtugen, räknades i olika delar af
Norden ett olika antal penningar på örtugen; antalet var ej ens detsamma
inom alle delar af Sverige.
Ordet mark är i de nordiska språken feminint, på isländska heter
det mörk, plur. merkr; det svenska mark =— skog är ock feminint, heter
på isländska äfvenledes mörk, men dess pluralform heter markir.
Neutralt är deremot ordet mark, som betyder märke. Rydqvist finner det
icke otroligt, att femininet mark, i dess betydelse af vigt eller mynt,
fått denna af det vigten eller myntet åsatta märket. Häremot måste
dock anmärkas, först och främst att myntet mark tillhör först 1500-talet
samt att, om det än är antagligt, att vigtmarken haft något å sig
utsatt märke, böra sådana märken också hafva funnits å öre- och
örtugsvigter, hvadan det knappast finnes någon anledning, att just
markvigten skulle hafva fått namn af märket.
Ordet öre var fordom maskulint (pl. örer), på isländska eyrir (plur.
aurar). Ordet torde vara beslägtadt med en grupp af indogermanska
ord, som beteckna metall. 1 Det synes mig rimligt, att vigtnamnet öre
1 Schrader (Sprachvergleichung und Urgeschichte s. 252) sammanställer eyrir med
lat. aurum, ’guld’. Enligt honom skulle det nordiska ’guld’ beteckna omyntadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
