Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 7. Ekonomiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SVENSKA FÖRBUD MOT OCKER. 977
stadgar förekommer följande: »som nästan allestädes ockrets synd blifvit
så allmän, att månge lägga å sidan all annan sysselsättning för att blifva
ockrare, liksom detta vore tillåtet, oaktadt förbuden i båda testamentena, 1
bjuda vi, att uppenbare ockrare skola uteslutas från nattvarden och, om
de dö i sin synd, ej få en kristen begrafning, samt att ingen prest får
af dem mottaga allmosor». År 1274 utfärdades af mötet i Lyon ett
förbud att hyra ut boning åt ockrare, ett testamente, skrifvet af
ockrare, som ej var villig att gifva igen hvad han förtjenat, förklarades
ogiltigt; derigenom kunde frågan om ocker dragas inför andlig
domstol. Är 1311 förordnade påfve Clemens V, att verdsliga myndigheter,
som förklarade det vara tillåtet att låna ut penningar mot ränta, skulle
lysas i bann. Thomas af Aqvinum framhöll, att föremål funnos af två
slag: sådana som gingo åt genom brukningen, t. ex. vin, hvilket dracks
upp, säd, som åts upp, och sådana, som icke förstördes genom
brukningen, t. ex. ett hus, som hyrdes ut. För de senare fick man
uppbära ersättning för begagnande, men icke för de förre, den som sålt
hade intet att skaffa med brukandet af det sålda. Penningar hafva,
enligt Aristoteles, kommit till för att underlätta byten. De höra till
sådana föremål, som gingo åt genom brukningen. Tog man ränta för
utlånte penningar, så sålde man på en gång varan — låntagaren
ansågs i den romerske lagen vara egare af det han lånat — och
brukningsrätten, hvilket var obilligt och olagligt. Visserligen invändes, att
om jag sålde d. v. s. lånade ut penningar, skulle betalningen icke
förekomma förr än senare (vid den tid då lånet skulle återbetalas), och det
vore billigt att man finge någon ersättning för den tid, som förflöt
mellan försäljningen d. v. s. lånets gifvande och betalningen d. v. s.
lånets återbetalande. Men härpå svarade de kyrklige rättslärde, att tiden
är allas tillhörighet och kan derför icke säljas. Bevisföringen är mer
än lofligt spetsfundig.
I Sverige uppenbarar sig det första förbudet mot ocker år 1344.
Frågan hade varit före på rådsmötet i Telje den 27 juni. Om de der
fattade besluten talar en till innebyggarne i Strängnäs stift ställd kongl.
kungörelse: ocker förbjudes — långifvare fick ej beräkna att få igen
något mera än sjelfva kapitalet. Den afkastning en af låntagaren
lemnad pant kunde lemna skulle afdragas från kapitalet — gäldenärer
skola till sine fordringsegares förnöjande använda lösegendom, så länge
sådan räcker och först när denne ej förslår, fast egendom, hvilken dock
först, enligt lag, skulle hembjudas fränder och anhörige — en läst korn,
låntagen i öfre Sverige, fick icke gälla mera än 15 mark (DS nr 3717).
Latinet, å hvilket denna kungörelse är affattad, är så inveckladt, att
någon utländsk kungörelse torde hafva utgjort mönster. Naturligtvis
1 Från gamla testamentet jfr 2 Mosebok kap. 23 o. 25: »när du lånar mitt folk
penningar, det fattigt är när dig, så skall du icke hafva dig så med honom
som en ockrarc och intet ocker på honom bedrifva.
Hildebrand, Sveriges Medeltid. 1. 62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
