Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 8. Samfärdsel och resor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1010 SJÄLASTUGOR.
gens rike. Krögarne togos i konungens synnerliga frid och hägn,
hvadan våld mot dem skulle räknas som edsöresbrott. Men
dessutom skulle alle bönder, vid vite som lagboken utvisar, låna
vägfarande folk hus, sälja dem öl, mat och hästfoder efter prisen i näste
köpstad och skälighet. År 1441 föreskrifver k. Kristofer: ingen får
vägra vägfarande man hus eller mat, öl eller foder för hans penningar;
den det gör skall böta derför som lagen säger och lika mycket till
för det nya förbudets skuld. År 1458 påminner k. Kristiern om hvad
lagen i detta afseende säger: ingen bonde eller landbo må drista att
neka vägfarande man hus och harberge, utan skall hellre med kärlig
och god vilje hjelpa resande efter förmåga.
Att icke taverner blefvo uppförda i tillräcklig mängd framgår af
påbuden, att bönder och landbor fortfarande skulle mottaga gäster.
I ett land sådant som medeltidens Sverige var det ej heller möjligt
att uppföra och underhålla en tavern för hvar väglängd af 2 eller
Jag har förut omtalat det kyrkliga intresset för väganläggningar.
Detta gjorde sig äfven efter den första tiden gällande i de fall, då det
var fråga om att bereda lättnad för den, som hade att färdas genom
de store skogar, som skilde landskapen från hvarandra.
Fj fullt en mil sydost från Skogs kyrka finnes en gård, som kallas
Själstugan. Denne gård, med flere hus, 1 omtalas år 1302 (DS nr 1377)
såsom liggande midt i skogen Emord (Ödmorden), från gamla tider
bygd för fattige vägfarandes beqvämlighet och ro, men ofta i följd af
brist på tillgångar icke försedd med någon åbo. Den nitiske
erkebiskopen Nils Allesson, som ville hjelpa de fattige och främja det
allmänna bästa, förmådde nämnda år den 29 december, då han befann
sig vid Segerstads kyrka, denna socken äfvensom Söderala och Hanebo
socknar att af deras skog, inom hvilken husen lågo, åt åbon upplåta
en milsvidd af skogen, med vilkor, att inkomsten deraf går till fattige
resande, att åbon icke gör anspråk på någon arfsrätt, att inom det
angifna området icke förekommer någon del, som tillhör någon by eller
gård (villa), att åbon icke har, utan vederbörandes lof, något att skaffa
utom detta milsområde, att personer från de tre socknarna få inom
milsområdet fiska, taga bark och beta kreatur, under det att åbon
ensam hade att inom detta område göra åker och äng. Vägen förbi
detta ställe gick från Söderala i Helsingland till Hamrånge i
Gestrikland (DS nr 2218). I sammanhang med Själstugan stod ett kapell,
hvilket vigdes år 1324. Det låg vid sjön Bergviken. Som gränser
för själstuge-åbons område uppgifves Hamnåsen åt norr, hafvet åt öster,
Tönnebro å åt söder samt Jöpeå åt vester. 2
1 Platsen för de gamla husen återfanns ännu vid midten af innevarande
århundrade. Jfr Widmark, Beskrifning öfver provinsen Helsingland s. 78.
2 Jfr nyss anförda arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
