- Project Runeberg -  Sveriges medeltid : kulturhistorisk skildring / Tredje delen /
117

(1879-1903) [MARC] Author: Hans Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PRIMATET ÖFVER SVERIGE. 117

samlade. 1 De två biskoparne — förmodligen äfven andre — lemna i dessa
skrifvelser fullmakt för dekanen i Uppsala Nils Allesson och en annan
prestman att hos påfven göra framställning om de svåra olägenheter,
som vållades den svenska kyrkan genom det lundensiska primatet.
Biskopen i Växjö och en kanik i Skara hade vändt sig till
erkebiskopen i Lund med klagan öfver domprosten och kapitlet i Uppsala,
och nämnde erkebiskop hade låtit inkalla de öfverklagade inför sin
domstol. Desse svarade, att erkebiskopen i Lund vore metropolit öfver
Danmark, men han hade hvarken genom häfd eller lag någon domsrätt
öfver Uppsala stift eller någon annan del af Sverige. Då de således
icke inställde sig i Lund, blef domprosten bannlyst och de öfrige
medlemmarne af kapitlet suspenderade från sina embeten. Den postulerade
erkebiskopen i Uppsala Johannes förböd år 1290 sina lydbiskopar att
inom deras område kungöra denne dom; man hade hos påfven
protesterat mot bannlysningen. Johannes afreste till Rom för att utbedja
sig palliet, men afled under färden år 1291. När underrättelsen om
hans död anländt till Uppsala, valde man der till erkebiskop dekanen
Nils, som för tillfället vistades i Rom.

Det drog ut med afgörandet; dervid erkändes i Rom, att »frågan
om primaträtten är att räkna bland de mera svåra». Man begärde, att
påfven skulle utse en kardinal att pröfva saken och döma i henne.
Nicolaus IV (1288—1292) gaf sådant uppdrag åt kardinal Benedictus,
men Nicolaus dog, och kardinalen blef under namnet Bonifacius VIII
uppsatt på påfvestolen. Han öfverflyttade då sitt uppdrag på
kardinalbiskopen Johannes af Tusculum, hvilken fällde utslag den 23 juli
1295. Bannlysningen upphäfdes, och suspensionen förklarades ogiltig,
men om primaträtten yttrades intet.

Den nyss nämnde dekanen i Uppsala Nils Allesson valdes till
erkebiskop, men mot valet inlades protester af personer (bland dem
en Uppsalakanik), som ville att saken skulle hänskjutas till erkebiskopen
i Lund. Påfven utnämnde Nils till erkebiskop genom s. k. provision
— härom närmare upplysningar i det följande, — han behöfde derför
icke mottaga palliet af erkebiskopen i Lund. Till hans efterträdare
valdes biskop Nils Kettilsson i Vesterås. Påfven stadfäste valet år 1308.
Palliet öfverlemnades åt honom af tre diakonkardinaler. Åfven denne
gång var således erkebiskopen i Lund förbigången.

1 Denna skrifvelse är intagen i Svenskt Diplomatarium under nr 995 (af
Liljegren förslagsvis hänförd till år 1289). En annan lika lydande skrifvelse af
samme dag och ort, utfärdad af biskop Bo i Växjö, finnes i en afskrift från
1700-talet. Denna är svår att förklara, då det var just denne Bo, som genom
sitt vädjande till erkebiskopen i Lund framkallat hele konflikten. Hade han
vid samvaran med öfrige svenske biskopar på Färingön ångrat sitt betecnde?
— i hvilket fall den förklaring Växjö domkapitel afgaf år 1292, efter biskop
Bos död, att något vädjande till Lund aldrig mera skulle inträffa, är endast
en bekräftelse af ett i samma riktning af biskopen gifvet löfte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 5 11:42:23 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/medeltid/3/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free