Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANIPEL. KÅPOR. 585
Vi komma nu till en del af den presterliga drägten, på hvilken
under medeltiden mycken lyx slösades, nämligen korkåpan, under vår
medeltid kallad korkapa eller korkappa. Hon hade eljes många
namn: hon bars till skydd mot regn och kallades derföre pluviale, hon
användes särskildt under vespergudstjensten och kallades derföre i
Tyskland vespermantel. När presten under gudstjenst var iklådd kåpa,
lyftes hennes nedre kant upp af korgossen, som lät röken från
rökelsekaret tränga upp under kåpan; deraf fick hon i Tyskland namnet
rökmantel (rauchmantel).
Denne mantel tillhörde i början endast de lägre andlige, men blef
småningom använd af alle prester, och blef till sist för biskopen en
utmärkande praktklädnad, hvadan denne upphörde att bära messhakel.
Hennes ursprungliga bestämmelse var att bäras under processioner,
emedan man då alltför ofta var utsatt för obehaget af regn, snö eller
blåst. Kåpan hade derföre upptill en capuchon, som kunde dragas
upp öfver hufvudet. Kåpan fick emellertid användning äfven inne i
kyrkan, när en välsignelse förkunnades från altaret, under den del af
gudstjensten, som kallades laudes, samt under vespergudstjensten. Vid
pontifikalmessor, som förestodos af biskopen, voro alle de i
gudstjensten deltagande andlige iklädde kåpor. Äfven vid dödsmessa, då efter
henne absolution gafs, bars kåpa.
I följd af den ursprungliga bestämmelsen var kåpan fotsid och
omslöt hele kroppen. Hon hängdes öfver axlarna och var öppen
framtill, men de båda framkanterne höllos samman med en tvärgående
tygremsa och hakar, ibland af ett dyrbart spänne kalladt agraff. Från
och med 1200-talet förlorade capuchonen all praktisk betydelse, men
till minne af honom bibehölls ett först tresidigt och litet, sedermera
större och nedtill rundadt tygstycke, som hängde ned åt ryggen och
kallades på latin clipeus, d. v. s. sköld. Något svenskt namn känner
jag icke, men intet hindrar att i svenskan upptaga för denne del af
kåpan namnet sköld. För att hålla skölden i hans läge fogade man
gerna till den undre kanten något tyngande, en tofs med en liten
metallkula eller en större metallkula eller en kula af bergkristall i
metallinfattning. När kåpan hade blifvit en praktklädnad, tillverkades
hon i regeln af ett mycket tjockt och dyrbart tyg, vanligen med
fasoneradt mönster eller med påsydda enstaka broderier. Längs kåpans
båda framkanter och nackdel syddes en rätt bred och rikt broderad
bård. Med rika broderier pryddes äfven skölden.
Hvar ny biskop anskaffade för eget bruk en kåpa, hvilken efter
hans död tillföll hans domkyrka. Lekmän skänkte ej sällan kåpor till
kyrkor, för hvilka de hyste särskildt intresse.
Jag vill nu meddela några svenska exempel.
I Uppsala domkyrka förvaras en kåpa af rödt siden, den äldsta,
som finnes bevarad i Sverige (fig. 482). Tyget är tunnt, men har ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
