Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 7. Kyrkan och staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
880 KYRKANS INVERKAN PÅ STATSVÄSENDET.
kanske eljes gerna hade gifvit. Kampen var, som sagdt, ojämn, när
biskoparne uppträdde i de kämpandes led eller rättare framför vissa af
dem. De som representerade staten måste hafva kännt det som ett
olidligt tvång från de förverldsligade kyrklige stormännens sida. Ingen
må undra, om detta olyckliga förhållande hade framkallat tanken på
ett stäckande af kyrkans stormakt. Det finnes dock ingen antydan,
att någon regent i Sverige tänkte derpå förrän den siste
riksföreståndaren, som sedermera blef konung.
När regenten befann sig i strid med biskoparne och med
verldsliga vapen eller genom statsklokskap öfvervann dem eller, derest icke
händelserna hade gått så långt, kände sig osäker, huruvida han skulle
kunna för sitt och landets bästa vinna seger, fanns alltid en
skräckbild i bakgrunden: påfven i Rom. Det var af vigt att stå väl med
honom. Det dugde icke att komma till honom i sista stund, då
afgörandet stod för dörren. Man måste i förtid planera allt, försöka
hvad upplysningar, hvad öfvertalningar kunde förmå. Dessa
upplysningar och öfvertalningar kunde icke i första hand riktas mot påfven
sjelf, man måste finna ut, hvilke särskildt hade påfvens öra och kunde
på hans beslut utöfva ett mäktigt inflytande. Det var, vid användande
af mellanhänderna, icke alltid ordets konst, som var det afgörande.
Äfven penningar kunde utöfva verkan. När mot medeltidens slut de
kyrklige stormännen sökte öfva allt större inflytande på ledningen af
rikets politiska angelägenheter, funno sig rikets föreståndare nödsakade
att med dryg kostnad underhålla ombud i Rom, som hade att inverka
på påfvens beslut. Ett sådant ombud var Hemming Gad, ett annat
var Johannes Magni, som sedan blef Sveriges siste katolske erkebiskop.
Biskoparne vände sig af samma anledning till en eller annan kardinal.
Det blef då en täflan mellan den ene och den andre partens
representanter om ökadt inflytande och dermed om makten.
Om sluttecknet jfr del 1, s. 87.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
