Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satte ena handen i sidan och lyfte med den andra
fru Carins, lade hufvudet på sned, myste, spetsade
munnen och gaf henne en galant blick.
Men under en af dessa vändningar kom han
att trampa på en skärfva af den sönderslagna
pokalen. Den knastrade under hans sula, och han
gjorde ett mjukt hopp. Därvid hakade han fast
den ena sporren i det andra sporrlädret, svängde
om, förlorade jämnvikten och satte sig på golfvet
med ett ursinnigt nödrop.
Alla blefvo skrämda och skyndade fram om*
kring honom, men hejdades och tvärstannade vid
ett par dundrande slag på förstugudörren.
"Herein!"
Wiwalt vände sig om. På tröskeln syntes
en beväpnad man med ett par bleka figurer i långa
svarta kappor bakom sig.
Profossen . . .?
Fiolen föll ur hans hand, och han bröt af
stråken, när han tog stöd mot stolen bakom sig,
salen dansade rundt för hans ögon, och han tyckte,
att allas blickar riktades på honom.
Då hörde han Fru Margretes röst:
"Kyrkherrn . . . midt i natten!"
Han hämtade sig, drog sig tillbaka i en
fönstersmyg och såg sig omkring. Alla voro vända ifrån
honom; det var endast Jeppe, som åter stack fram
hufvudet om spiselhörnet och förföljde honom med
sina rödsprängda ögon.
Den som öppnat dörren var Måns
hingst-ridare, följd af herr Peder i Wisseltofta och Sören
klockare, två små gubbar med vaxgula ansikten,
insvepta i långa svarta kappor. De voro
genomvåta af regnet, som dröp från deras hattbrätten
och raknade hårtestar, huttrade af köld och liknade
med sina ynkliga miner ett par hundrackor, som
nyss blifvit uppdragna ur sjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
