- Project Runeberg -  Minnen ur Sveriges nyare historia / Del 12. 2. Carl Johan och hans tid (1828-1844) /
CXLV

(1852-1893) [MARC] Author: Berndt von Schinkel, Carl Wilhelm Bergman, Carl Erik Johan Rogberg, Johan August Constantin Hellstenius, Oscar Alin, Simon J. Boëthius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett sätt, hvars vänskapliga öppenhet jag ej kan misskänna,
förklarat sig vilja veta min mening i den nämnda saken, skyndar
jag att lemna mitt svar, lika ärligt, som frågan blifvit framställd.

Så varmt är ännu mitt blod, att jag skulle vara färdig att
uppoffra hela min timliga välfärd och lycka, om jag egde det
ringaste (sannolika) hopp, att jag dermed kunde gagna mitt
fädernesland; men jag sätter icke mitt lugn och min ära på
spel, der man kan hålla tusen mot ett, att försöket skall blifva
fruktlöst. Jag har ej den förmätenheten att tilltro mig
utomordentliga krafter, eller att inbilla mig, det jag kan stå upprätt,
der andra lälla eller böjas. Vore tiden och omständigheterna
sådana, att man finge följa en inre kallelse att gå framåt, d. v. s.
att frågan vore om att handla med verklig kärlek för
utbildandet af frihet och förkofran i politiskt, intellektuelt och materielt
hänseende, då kunde jag möjligtvis vara en icke alldeles
obrukbar medarbetare, ty jag vet hvad sundt förnuft och frisk vilja
betyda för det godas sak; men när man till framskridandet
känner ingen annan drift, än fruktan för vådorna af ett alltför
ihärdigt stillastående: — vådor, dem man söker väja genom ett halft
steg framåt och ett helt åt sidan, men helst genom tidsutdrägt;
då anser jag det vara bäst för folk med mina tänkesätt att
hålla sig på afstånd — såsom jag ock hittills sorgfälligt gjort.
Jag är en menniska, oduglig för allt slags jomknings- och
upp-skofsväsende. Med min ohjelpliga radikalism, tål jag inga
krum-bugter i saker, som äro mig heliga.

Så radikal, som Herr Statsrådet är i näringsfrågan, så
radikal är jag i alla stycken. Vetande mod mig detta — fel,
om man så behagar, — huru skulle jag kunna föreställa mig, att
jag på en ministerplats, i närvarande tid, hade att vänta
liktänkande kolleger, utan att genom tillförlitliga påkänningar förut
hafva pröfvat dem? Och huru skulle jag kunna hoppas att
en sådan radikalism, sedd med afsky från en sida och kanske med
misstroende, i stället för deltagande, från en annan, skulle kunna
uträtta något, eller ens bära sig, efter de första dagarnes
bekännelser? En Minister, med ett så förfärligt brännmärke,
skulle stå som en Advocatus diaboli, den man, pro forma, hör i
vissa Påfliga frågor, men hvilken man ser med lika vidriga
ögon, som hans hufvudinan, och den man således till slut alltid
ger orätt. Nedsmutsad af feghetens servorum pecus skulle han
på detta sätt falla utan ära, utan den. tillfredsställelsen att hafva
förmått verka något för den goda saken och följaktligen äfven
utan att hafva hunnit tillvinna sig några sympatier från folkets sida.

Ännu mer: Europas regenter hafva intagit en falsk
position, alltsedan 1815: den blir mer och mer äfventyrlig för dem
sjelfva, och med det samma mer och mer slipprig för deras

Alin, Carl Johan o. Rikets Ständer 1840—41. Bilagor. 10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:13:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/miursvnyhi/12-2/0427.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free