Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Peter d. store och hans eröfringspolitik. Ryssland för öfvervikten i östra Europa. Karl XII:s krig med Peter d. store och August II. Östersjöprovinserna komma under Ryssland. Finland eröfras och ödelägges af ryssarne. Peter d. stores s. k. testamente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enligt den tyske filosofen Leibniz’ råd inrättade han tio
kollegier för rikets förvaltning, och till deras gagn lät han öfversätta
svenska författningssamlingar. Då han saknade dugliga ryssar för
förvaltningen, inkallade han utlänningar, och sålunda fick man bland
andra se fångna svenska officerare bidraga att förvalta ryska riket.
Okunnighet och bestickning utmärkte emellertid de nya
ämbetsmännen, hvarför Peter sökte med all kraft råda bot på alla de brister
och missbruk, hvari de förnämsta i landet föregingo andra med
exempel, så att uppror ibland däraf framkallades. Ett par guvernörer
lät Peter halshugga, en tredje dömdes att dragas af svin, en fjärde
piskades af Peter med egen hand för begångna brott.
Peter d. store kunde ej finna sig i den motvikt, som tsaren
alltjämt hade i Moskva-patriarken; «massan af folket«, sade han, «förmår
ej fatta skilnaden mellan den andliga och den käjserliga makten; i
sin beundran för den dygd och glans, som omstråla kyrkans högste
herde, tror folket, att denne är en andre monark, i makt jämngod
med och kanske öfverlägsen själfherskaren.«
Då ett nytt val af patriark skulle anställas 1700, utnämnde Peter
i stället en vikarius, som blott skulle handlägga underordnade frågor,
under det viktigare ärenden skulle framläggas för en synod af
biskopar och till sist afgöras af tsaren. Slutligen indrog Peter
patriarkatet alldeles och förklarade sig själf som dess innehafvare,
hvarigenom han gjorde sig — i strid mot den europeiska kulturen
och kristendomens anda — till såväl den andliga som den
verlds-liga maktens högste representant, d. v. s. fullständig teokrat.
Prest-ema ålades att aflägga ed på att i allt visa lydnad och trohet mot
tsaren, som i eden framhölls såsom högste domare i kyrkan. Därmed
hade Peter tillintetgjort all andlig frihet och fulländat grekisk-ortodoxa
kyrkans slafveri.
Ryssland hade, då Peter tillträdde regeringen (1689), inga
andra hafskuster än Hvita hafvets och Ishafvets. Den unge
äregirige fursten insåg olägenheterna af ett sådant afstängningstillstånd
och beslöt att åt sitt land förskaffa nya hamnar vid Svarta
hafvet och Östersjön. Att börja med framkallade han af denna orsak
ett krig med Turkiet. Konstantinopel utöfvade allt jämt en mäktig
dragningskraft på det ortodoxa Ryssland, så att Peter lätt kunde
för sitt folk framstå — hvad han utgaf sig för — såsom en
kors-farare, som ville "befria de kristna i Turkiet och besegra Kristi
fiender!«
Fastän Peter hade den lifligaste åtrå att göra resor i
Västerlandet, ville han ej visa sig för främmande nationer, förr än han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
