Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
sådana utlåtanden komma från fackmän, vilket
jag vill framhålla är av stor betydelse för
att få behålla segelfartygen.
Jag vill erkänna, att man icke precis skall
rycka på axlarna ät dessa östersjöseglare,
utan jag vill tvärtom säga, att praktik på dem
skulle vara en god hjälp för det stora antal
ynglingar, som ideligen ansöka om att få
komma med på de få fartyg, som jag
representerar.
De sökande äro ganska många — jag vågar
säga 80 eller 90 stycken — och det finns ingen
möjlighet för mig att lova dem något.
Det skadar därför icke att försöka låta
dessa pojkar komma med på östersjöseglare;
men långtradarna äro dock de bästa för dem.
Amiral Schneidler:
Jag har tillåtit mig begära ordet för att
giva litet närmare upplysning om de ord, som
stå här i föredraget beträffande utbildningen
inom örlogs flottan. De äro kanske litet
vilseledande. Det står: "Inom örlogsvapnet i
vårt land håller man fortfarande på
segelfartygstjänsten." Det är på sätt och vis
riktigt, men då det gäller befälsutbildningen,
förhåller det sig icke så. Tvärtom ha vi för
ungefär 20 år sedan resolut slopat
segelfartygsutbildningen för officerseleverna. Och det
var efter stormakternas exempel, särskilt när
det konservativa England hade 8 à 10 år
tidigare gått samma väg. Vi funno det icke
möjligt att hålla segelfartyg för
kadettutbild-ningen, ty det var så mycket att lära på ett
krigsfartyg, att tiden icke räckte till för
utbildning både på segelfartyg och i allt, som
tillhör på ett nutida krigsfartyg. Det kan ju
hända, att det är för tidigt att döma efter
endast 20 år. De, som då började sin
utbildning, befinna sig nu i 40-årsåldern. Men
så vitt man hittills kunnat döma, var reformen
lycklig.
Däremot är det riktigt, att vi ha
segelfartygstjänsten kvar vad manskapsutbildningen
beträffar, och från manskapet emanerar ju
underbefälet. Även där kan man få erfarenhet,
och man har ofta frågat sig: är det
nödvändigt att ha segelfartygsutbildningen?
Svaret kan kanske sägas vara: den är bra, men
icke nödvändig. Av underbefälet har en del
fullgjort skeppsgosseutbildning, varuti ingår
tre somrars övning på segelfartyg. Men en
annan väg står också öppen, nämligen
antagning vid fyllda 18 års ålder och utbildning
på våra vanliga ångmaskindrivna krigsfartyg.
Ser man en rapp och duglig underofficer, vill
man gärna säga: det är en som varit
skeppsgosse. Men det är icke alls säkert, att så är.
I många fall kan man få mycket dugliga och
påpassliga underofficerare bland dem, som gått
den andra vägen. Huvudsaken är enligt min
mening icke utbildningen, utan det är vad som
ligger i blodet; den personliga begåvningen,
de medfödda egenskaperna och fallenheten för
sjömansyrket verka mer än utbildningen.
Emellertid kan man här göra jämförelser mellan
de båda vägarna för utbildning till
underofficer.
Till sist några ord om befälsutbildningen.
Där är den ofantliga skillnaden gentemot
handelsflottan, att sjökadetterna få en noggrann
och systematisk utbildning under hela tiden.
Det börjar med en liten kurs i land och så
långresa på "Fylgia" samt därefter
sommarexpeditioner. Hela utbildningen går efter vissa
givna regler, efter tradition o. s. v. Kadetterna
få övning i båtsegling, de få föra fartygets
ångslupar, och slutligen under erfaren ledning
manövrera fartyg. Det är ju någonting, som
icke kommer handelsbefälets adepter till del,
åtminstone icke i någon större utsträckning.
Man skulle möjligtvis kunna tänka sig — om
jag skulle våga göra något förslag — ett
skolfartyg, ång- eller motordrivet, som ginge i
lastfart, men där bland besättningen inginge
befälselever, vilka finge en viss metodisk
utbildning i liknande vad som sker vid
örlogsflottan.
Kapten Larsson:
Kapten Bent yttrade, att man icke kan
fasthålla ett krav, som är omöjligt att
upprätthålla. Nej, detta är helt naturligt. Men det
skulle vara högst egendomligt om redarna,
som fasthålla vid kravet på
segelfartygsutbildning, skulle göra detta, om ej möjlighet till
sådan utbildning funnes. Den tidpunkt, då man
icke kan upprätthålla detta krav, ligger ej så
nära, som många tro. Vi behöva cirka 125 à
130 nya befäl varje år för att fylla behovet.
För närvarande ha vi minst 100 segelfartyg
på närmare farvatten att tillgå för utbildningen
och anställes en befälsaspirant på varje ha vi
härmed 100 aspiranter. Dessutom har kapten
•Pedersen minst ett 20-tal elever på sina
fartyg, med möjlighet att betydligt öka detta
antal. Möjligheten att erhålla
segelfartygspraktik finnes således. Det kanske invändes
häremot, att segelfartygen allt mer och mer
försvinna, men jag vill peka på vår kraftiga
segelfartygsförening, som med händer och fötter
arbetar för upprätthållande av den mindre
segelfarten och jag är säker oin att detta skall
lyckas. Huvudsaken är att våra
befälsaspiran-ter få klart för sig att segelfartygspraktiken
verkligen erfordras. De skaffa sig då också
säkert anställning på dessa mindre fartyg. Man
förstår emellertid, att en ung man, som seglat
på moderna motor- eller ångfartyg, där han
bott bekvämt, ätit gott, ej haft hårt arbete
samt farit vida omkring i världen, ej gärna
vill krypa ner i en liten skans på ett
segelfartyg’, på vilket dessutom såväl hårt som
surt arbete väntar.
Kapten Rinman:
Gent emot vad en föregående talare anfört,
ber jag få påpeka, att utbildningen på
Öster-sjöfartyg sedan många år tillbaka är godkänd
i lagen intill en viss minimi-tonnagegräns. Det
är här sålunda icke fråga om någon önskvärd
lagändring, utan endast om sättet att utnyttja
redan befintliga möjligheter.
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
