Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1939 - Estniskt landskap. Några drag ur Estlands geologi och växtvärld, av Anton Sörlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTNISKT LANDSKAP
Bild 1. Glinten vid Estlands nordkust.
inte är skåning, av olikheterna, är han
däremot hemma i Skåne eller på Öland eller
Gotland finner han åtskilligt, som är honom
välbekant. Härmed är också sagt vad det är, som
mest karakteriserar det estniska landskapet.
Det är den sedimentära, d. v. s. av
kalksten, sandsten och lerskiffer uppbyggda
berggrunden i nämnda provinser, som fortsätter
på Östersjöns botten och dyker upp på dess
andra sida.
Dessa berglager stupa i norr ofta med
40—50 m höga branter ned i havet. Dessa
stup, den s. k. ghnten, börja vid Paldiski (förr
Baltischport) för att sedan med avbrott
fortsätta ända bort till Narva. Halvön vid Paldiski
ger särskilt intressanta exempel på de
geologiska krafternas landskapsdanande verksamhet.
Bränningarna gå här med en sådan kraft till
storms mot klipporna, att dessa undermineras
och rasa ned, varigenom kusten förskjutes inåt
land. På landtungan vid Packerort har denna
förstörelse gått så fort, att man blivit tvungen
att utrymma det gamla fyrtornet och bygga
ett nytt längre från stranden. Denna
strandförskjutning beror dock icke enbart på
bränningarnas angrepp utan också på det genom
talrika sprickor
nedsippran-de nederbördsvattnet. De
lösa skiffrar och sandstenar,
som underlagra den överst
liggande hårdare kalken,
frätas sönder, och det
överskjutande kalkstenstaket rasar
ned. På stranden blir det
omhändertaget av
bränningarna och söndersmulat till
svallgrus. Detta bildar en
mer eller mindre bred
un-dervattensplatå, mot vilken
vågorna brytas, så att de
endast vid högvatten och
storm kunna angripa själva
glinten (se bild 1).
Jordmånen uppe på kalkstensplatån består av
spolat grus, delvis format till långa
strandvallar. En av dem, vars höjd av G. De Geer
bestämts till 22 m ö. h., betecknar
stenåldershavets högsta gräns. De innehålla på vissa
ställen kulturlager, som tyda på en tidig
stenåldersbebyggelse längs den dåtida kusten.
Något tiotal m högre (34 m) löper utmed själva
glintranden en mäktig grusvall, som delvis är
odlad, under det att landet innanför är alldeles
kalspolad alvarmark. Den markerar
Ancylus-sjöns gränslinje.
Den som första gången med spända
förväntningar närmar sig Tallinn (Reval) från
landsidan erfar en känsla av besvikelse, då han
färdas genom de långa tröstlösa sträckor av
mager tallmo, som omge staden. Glinten böjer
här av mot land, bildande en halvcirkel med
en halv mils radie. Sänkan nedom densamma
är likaså en sandslätt av glacial ålder, över
vilken höjer sig det s. k. Domberget, på vars
krön och sluttningar det gamla pittoreska
Tallinn är byggt. Domberget bildar åt norr ett
brant kalkstensstup, vilket också utnyttjats
vid byggandet av det medeltidsfäste, som
upptar själva krönet. Domberget utgör ett exem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
