Om eftermiddagen, innan ännu solen gått ned, passerade Vinge den smala gata, som gick upp till biskopsgården, då han såg fröken Anker komma imot sig. Han ville göra ett försök att undgå henne, men hon kom hastigt fram imot honom. »God dag, doktor», sade hon. »Har ni mycket brådt om?» »Åh ja, alldeles tillräckligt att göra», svarade han. »Doktor», sade hon och såg bedjande på honom, »om jag tordes bedja er om en sak! Ni kunde göra mig en stor tjenst.» För några få timmar sedan skulle detta ha varit det lyckligaste, hon kunde ha sagt honom. Nu svarade han tämligen kallt: »Jag är helt och hållet till er tjenst, min fröken.» Hennes ansigte var blossande och oroligt, och hon talade fort och andades hastigt, under det hon talade. »Denna eftermiddag skill afgöra mycket», sade hon. »Jag skall upp i biskopsgården och tala med biskopen om en sak, som ligger mig tungt på hjertat, men jag är rädd. Jag känner mitt mod svigta, och det skulle hjelpa, det skulle göra mig modigare, om jag visste, att en vän, en, som höll litet af mig, — en, som — som jag höll af, — att ni, doktor, vore i närheten. Vill ni?» Hon såg så bedjande, så oskyldigt på honom, att Vinge måste påminna sig allt, hvad som hade passerat, för att kunna öfvertyga sig om, att hon i detta ögonblick icke koketterade med honom. Han lofvade att följa henne, men blott den omständigheten, att fröken tycktes vara häftigt upprörd