Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GRÖNE RIDDAREN.
11
åter för Karin Sture, och för mig återstod blott att försvinna,
på det att riddar Sven ej skulle kunna fullborda den ed, han
i första häftigheten svor, att hans dotter skulle tillhöra mig.
Ty sådan var han till sinnes, att antingen måste han eller
jag dö, för att hans dotter måtte blifva fri igen.»
»Och så försvann I, riddar Fjalar?»
Nils fattade med rörelse den gamles hand. Det var en
storhet och kraft i handting, som hänförde honom, på samma
gång som tanken på allt hvad detta hjärta lidit, all den
smälek, allt det hån, hvarför han utsatt sig blott och bart för
att hålla sin ed, bredde ett dok af vemod öfver hela hans
lefnads långa saga.
»Jag gaf bort mina gårdar», återtog Fjalar, »St. Karins
kloster i Skara fick min gård Hof, där jag en gång drömde
att få införa min Karin,... och så drog jag ut i vida
världen ensam med mitt svärd. En tapper man blir alltid
välkommen, och jag fick icke mycken tid öfrig att sörja och
tänka på alla dem, som voro mig kära hemma. Jag hade
tagit det löfte af svartbrödrapriorn i St. Karin, att han skulle
utgifva mig som död, och han gjorde det ock, och jag
öfver-var själf min begrafning i klosterkyrkan, men hur det var,
så fick den stränge riddar Sven reda på, att det ej var så
alldeles väl beställdt med min död, och han ville rifva upp
himmel och jord,’ men lät slutligen sin vrede fara, sedan han
förklarat för sin dotter, att hvar så jag begraft mig i ett
kloster, så kunde hon göra sammaledes. Detta fick jag veta
långt efteråt, sedan jag från kejsarens här, i hvilken jag stridt
mot turkarne, drog mig uppåt norden igen. Då hade jag fått
sådana märken, att jag menade, det icke min egen broder
skulle mer kunna känna igen mig. Det var i den sista
striden, då jag upptogs som död från valplatsen och först efter
en långvarig sjukdom återkom till hälsa och krafter. Då kom
jag i Lubeck att göra bekantskap med en ung skeppare
Bartolomeus Yöeth, som nyss hade kommit från Kalmar, och af
honom fick jag veta åtskilligt från hemlandet, äfvensom att
han haft med sig om bord till Lubeck själfva riddar Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
