Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
NILS BOSSON STUBE.
ärbebiskopsstaf, hög och högtidlig, stel och otillgänglig och
mörk som ödet själft.
Nils Stures uppträdande var lugnt och frimodigt, framför
allt värdigt, och ett eget uttryck af inre jämvigt gaf åt hans
öppna, ädla anletsdrag en upphöjdhet, som drog allas blickar
till sig. Äfven herr Erik var till hela sitt yttre en värdig
följeslagare till Nils Sture, men ehuru han egentligen var
den, som gaf skydd och sålunda bort betraktas såsom
hufvud-person, var dock folkets mening en alldeles motsatt.
»I hafven kallat mig, ärkebiskop Jöns», sade herr Nils,
när allt blifvit tyst i rummet, »och jag har hörsammat eder
kallelse, hvad viljen I mig?»
Ärkebiskopen gjorde sig icke bràdt med svaret, och ju
längre han dröjde, desto mer spänd blef uppmärksamheten.
»Efter edert sätt att se och döma», sade han slutligen,
»kan det väl kallas ett hörsammande af min kallelse, men
jng gifver det ett annat namn, jag kallar det rent af trots,
och jag gör det så mycket mer, när jag tager i betraktande
det sätt, hvarpå I hafven kommit. Sa manstark lären I icke
draga ut i marken mot rikets fiende, som I nu hafven
kommit till ett fredligt möte med rikets föreståndare... Duck
kunde jag knalast vänta något annat af så feg man, som
I ären.»
En hvar annan än Nils Sture skulle för dessa med det
kallaste hån uttalade ord och för den djupa förolämpning,
som de innehöllo, hafva förlorat väldet öfver sig själf och,
glömsk af ställets helgd, omedelbarligen kastat sin handske
för den guldsmidde prelatens fötter samt fordrat ögonblicklig
och blodig upprättelse. Också brunno den skymfade riddarens
kinder i blod, men hans stolta öga blickade så högt af verklig,
medveten själsadel, att skymfaren icke kunde uthärda denna
blick.
»Af eder, ärkebiskop Jöns», tog Nils till orda, »som visat
eder kunna aflägga eder heliga skrud och gripa till svärd och
sköld, när I så hafven funnit för godt, af eder skulle jag
kunna fordra upprättelse för sådana ord. o*,,, Men jag tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
