Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försoningen.
455
de första åren af Karl Knutssons konungadöme, då verkligen
det talet gick bland en stor del af Sveriges herrar och män,
att Nils Sture var feg, emedan han icke likt så många andra
ville lyfta svärdet emot sin konung; dels ville ock den
oförsynte herr David därmed, om möjligt, kasta en skugga öfver
sin ädle motståndare inför hans eget folk. Men detta senare
misslyckades alldeles. Männen bakom Nils uppflammade af
den häftigaste vrede öfver den stortalige riddaren på
borgmuren.
»Ännu en gång spörjer jag eder till, om I viljen lämna
mig borgen, David Bengtsson?» sporde Nils, knappast längre
i stånd att återhålla sin rättmätiga vrede, och då hånlöjet
ännu tydligare stod att läsa i hans motståndares anlete,
till-lade han: »Tron icke, att jag skall begagna min makt öfver
eder på ett sådant sätt som I, när I, mot tro och ära och
riddaresed, svikligen förde mig fången till Ekolsund ... men
tvingen mig icke heller att taga denna borg med storm, ty
vid Guds dyra blod, mitt svärd skall då utkräfva den hämnd,
hvarefter det länge törstat.»
Ett rått skratt hördes från borgmuren, herr David höjde
sin arm, och ögonblicket därefter for en stridsyxa hvinande
genom luften och träffade Nils Stures hjälm, så att
fjäderbusken skars tvärt af och föll till marken.
ögonblickligen stod Erik vid Nils Stures sida. Han
befann sig bland de få svennerna, hvilka bevittnade detta
uppträde, och innan ännu någon hunnit hämta sig från den
förbittring, som den fientlige riddarens tilltag framkallade, hade
han ryckt till sig en båge och sprungit fram. Men hans
företag väckte blixtsnabbt de öfriga till handling, och väl
tio bågsträngar spändes för att lära dön fege borghöfdingen
riddaresed.
Denne försvann dock bakom muren, så fort han sett och
njutit af sitt dråpliga kast, så att pilarna gingo öfver hans
hufvud, men hveno dock så skarpt i hans öron, att de väl
borde hafva låtit honom förstå, hvad ärlige män tänkte om
hans handling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
