Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»KUNGEN HAN FÖB JUNGFRU SOLFAGER HEM.» 587
som han kände genom herr Erik Axelsson, hvilken han tillika
lofvat att hafva ett öga på den arma mön. Han kände ock
mera om denna sak, än hvad herr Erik kunde hafva reda på,
ty han hade nu af jungfrun själf fått sig berättad hela
tilldragelsen i den lilla stugan i Yårdsätraskogen efter slaget
vid Uppsala. Konungen hade ock, sitt löfte trogen, litet
emellan besökt Lagnö, dit Ingeborg blifvit förd från Yästerås,
och hade äfven nu, innan han begaf sig åter från Tynnelsö
och Strengnäs, låtit ro sig till Aspölandet. Ingen på Lagnö
visste, att han varit där, mer än fogden och gamla Maren,
och insvept i en vid kappa, såsom han alltid var, då han
gjorde dessa besök, kunde ingen veta, att han var konungen.
Herr Erik, som icke ville, att den förfärliga olyckan med
hans brorsdotter skulle blifva kunnig, hade tvekat mellan att
sätta henne i ett kloster eller låta henne gömma sig undan
världen på den afsides belägna gården, men han hade beslutat
sig för det senare, då han fann, att ännu icke allt hopp var
ute med afseende på möjligheten för Ingeborg att återvinna
sin hälsa.
Hennes sjukdom hade ock öfvergått till ett stilla
svårmod, hvarunder hon ständigt förde jungfru Solögas namn på
sina läppar och stundom äfven kunde sjunga en och annan
vers ur visan om jungfru Solfager Men ingen fick tillträde
till henne utom fogden och Maren, och det var endast i ljusa
och vackra sommarnätter, som hon fick gå ut och förlusta
sig i skogen eller vid stranden af sjön. Så ytterligt rädd var
hon för det minsta buller och så otroligt vig och stark
till-lika, och hon förmådde med en förvånande hast aflägsna sig
och försvinna, så fort något misstänkt visade sig för hennes
blick eller förnams af hennes öra. Detta var naturligtvis en
följd af den förskräckelse, som hon utstått såväl hos den onde
mördaren i Yårdsätraskogen som på Salesta borg, men
betryggade äfven hennes väktare i afseende på hennes
undan-döljande för världen. En så förunderlig kännedom om alla
de mest otillgängliga ställen i trakten, där hon hade frihet
att gå omkring, utvecklade hon ock, att den fanns icke till,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
