480 Kalender »Arbejderens Almanak«. Desuden udkommer i vore Dage en Række Almanakker beregnede for enkelte Fag- eller Befolkningsgrupper. R. Nyerup: Om den ældste trykte, særskilt udkomne, danske Almanak (Det skandinaviske Litteraturselskabs Skrifter, XVIII, 1822); (C. Nyrop:) Danmarks Almanaker (Skandinavisk Bogtrykker-Tidende, III, 1872); J.F. Schroeter: Lidt om de ældste danske og norske almanakker (Nordisk astronomisk Tidsskrift, Ny Rk., VIII, 1927); Nordisk Kultur, XXI: Tidsregning, 1934; L. Nielsen: Danske »Nytaarsgaver« (Kulturminder, 1944). P. B. Finland. Den äldsta tryckta helgonkalendern för Finland återfinnes i »Missale Aboense« (1488). Även M. Agricolas »Rucouskiria« (Bönbok, 1544) innehöll en kalender. Den äldsta bevarade almanackan för Finland är för år 1660 och tryckt i Abo, men almanackor hade troligtvis utgivits redan fr.o.m. 1649, den första av professor S. Kexlerus. 1600-talets almanackor i Finland voro svenskspråkiga. Finskspråkiga parallellupplagor utgåvos i Abo för åren 1705—13 och i Stockholm 1717—25; därefter trycktes de finskspråkiga almanackorna i Abo t.o.m. 1748. Svenska vetenskapsakademiens almanacksprivilegium gällde självfallet även för Finland, och både de finsk- och svenskspråkiga almanackorna trycktes i Stockholm för åren 1749—1806 och i Strängnäs för åren 1807—10. Från år 1811 har almanacksprivilegiet tillhört Åbo akademi, resp. Helsingfors universitet. Almanackorna trycktes i Abo för åren 1809—29, i Helsingfors 1830—52, i Tavastehus 1853—57 och därefter åter i Helsingfors. Fram till 1832 hänfördes almanackan till Abo horisont, därefter har den utkommit i två upplagor: för Helsingfors och Uleåborgs horisont. Sedan 1888 har Helsingfors universitet utarrenderat almanackan till Weilin & Göös boktryckeri-ab i Helsingfors. Ätminstone för år 1800 trycktes en finskspråkig almanacka för »Gamla Finland« (Viborgs guvernement). Från år 1893 utkommer en grekisk-katolsk almanacka. F. W. Pipping: Historiska bidrag till Finlands calendariografi, I—III (Bidrag till kännedomen af Finlands natur och folk, I, IV—V, 1858—62) ; G. E. K1 emming & G. Eneström: Sveriges kalendariska litteratur, I—II, 1878—79. J. V. Norge. De trykte kalendre, som i Norge avløste primstaven og de håndskrevne evighetskalendre, var lenge av utenlandsk opprinnelse. Helt til 1804 eksisterte det utenom den almanakk som kanniken Claus Berg fikk trykt i Rostock 1592 ingen som var beregnet etter våre forhold. Og i hele foreningstiden med Danmark ble den bare trykt to ganger her i landet. Norges første almanaktrykk, som den danske Bogtrykker Tyge Nielssøn med eller uten tillatelse sendte ut i Christiania for året 1644, er således i det vesentlige et opptrykk av Peter Hansen Raadstuskrivers danske. Men bokhistorisk er den overmåte interessant. Det eneste eksemplar som finnes, er i Universitetsbiblioteket i Oslo. Den andre almanakken ble trykt 1678 av Hans Hoff og hadde Walgestenius’ danske til forbillede. Et eksemplar fins i det kgl. Bibliotek i Kjøbenhavn. Da endel svenske kalendre var i omløp, fikk professor Th. Bugge i oppdrag å beregne særlige utgaver for Oslo og Trondheim (1804), og endelig ble utgivelsesretten overdratt det nyoprettede norske universitet (i åpent brev av 10. april 1812 og kgl. res. av 7. des. 1814). Almanakken av 1814 var den første som sto helt på norsk grunn. Den hadde utgaver for Oslo, Trondheim, Bergen, og muligens Kristiansand, men de to siste falt bort året etter. Fra 1923 kommer også en Hålogalandsutgave i Tromsø. Fra 1912 er almanakken også utgitt på nynorsk. I årene 1864—1923 utga Universitetet en egen sjøkalender. Ved siden av de offisielle utgaver fins det almanakker for forskjellige yrkesgrupper. For bruken av selve kalendariet i disse eller for utgivelse av kalendre av annen art betales en stempelavgift til Almanakkforlaget, som varetar Universitetets rettigheter. Almanakken har spilt en stor rolle i Norge. Den var en utbredt folkebok, for mange den eneste lesning. Den ga tilhold for astrologiske anskuelser, knyttet til aspektene, lenge etter at disse var blitt rent astronomiske tegn. Særlig var den viktig som »værboka«, inntil værforutsigelsene ble tatt ut i 1864. Men almanakken har også vært forkjemperen for et vitenskapelig syn, slik som vi ser det allerede i Sivert Aarflots »Norsk Jorddyrkers Almanak« for Aaret 1805, trykt i Kjøbenhavn. Den norke almanakk gjennom 300 år. Red. av W. P. Sommerfeldt, 1944. ÈE. G. Sverige. I de äldsta för svenskt gudstjänstbruk tryckta handböckerna återfanns som oftast en helgonkalender, tidigast i »Missale Upsalense vetus« (1484), och den första på svenska tryckta tideboken »Vor fruwe tydher« (1525) hade också ett kalendarium. Den första svenska almanackan utgavs för året 1540 och trycktes av Georg Richolff i Uppsala 1539, men av denna finnes intet exemplar bevarat. Under 1580-talet vet man,