Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK POLITIK 1920
upptagas till behandling av Nationernas förbund^ «såsom varande
ägnad att menligt inverka på de internationella förbindelserna och
art störa det goda samförståndet mellan nationerna på vilket freden
beror.» Förbundsrådet gav sitt samtycke härtill, och vid dess sam*
manträde den 12 juli beslöts att genom tre sakkunniga jurister bl.
a. låta utreda huruvida frågan, såsom från finskt håll hävdats, var
en inre finsk angelägenhet. I september var juristicommisionen
färdig med sitt utlåtande : det gick ut på att Ålandsfrågan icke
kunde räknas som en rent inre finsk angelägenhet* och att sålunde
Nationernas förbund var kompetent att upptaga det till behandling.
Tre «rapportörer» — schweizaren Calonder, belgaren Beyens och
amerikanaren Elkus —fingo i uppdrag att för förbundsrådets räk*
ning, närmare utreda spörsmålet; för att på ort och ställe bilda sig
en uppfatning av detta besökte de i nov. och dec. Sverige, Fin*
land och Åland.
Ålandsfrågans upprullande blev icke utan konsekvenser för den
inre svenska politiken, så till vida nämligen att den socialdemo*
kratiska regeringen, trots det nederlag den lidit i kommunalskatte*
frågan, tillsvidare stannade på sina poster. För alla partier fram*
stod ett regeringsskifte såsom olämpligt i den allvarliga situation
som uppkommit genom Ålandskonflikten, allra helst som den
Brantingska regeringen måste anses äga särskilt goda förutsättnin*
gar att med styrka hävda den svenska ståndpunkten.
Samma dag som riksdagen åtskildes (22 juni), tillsatte regeringen
de tre stora utredningsko’mitteer, som redan tidigare be*
bådats och som kunna anses som det klaraste uttrycket för de
strävanden som den fullföljde i sin inrikespolitik. Den ojämförligt
viktigaste av dem fick i uppdrag att utreda socialiseringsfrågan.
Det gällde för denna komitté, vars ordförande blev finansminister
Sandler, att utreda, i vad mån och på hvilka vägar programmet
om produktionsmedlens socialisering kunde förverkligas. Syftet var
klart socialdemokratiskt och så gott som alla kommitténs ledamöter
tillhörde regeringspartiet; dock lade man märke till den påtagliga
försiktighet, varmed möjligheterna för socialiseringen bedömdes i
den motivering, som låg till grund för kommitténs tillsättande ; ange*
lägenheten att ej minska produktionen betonades och omöjligheten
av en schematiskt genomförd socialisering underströks med bestämd*
het. En annan kommitté under ledning av H. Lindqvist (andra
kammarens talman och ledare av den svenska fackföreningsrörelsen
åren 1900—1920) fick att utreda frågan om «industriell demokrati»;
det skedde utan de reservationer, vilka skulle bundit den utredning
av detta ämne, som den Edénska regeringen på sin tid planerade
(N# Aa. 1920, s. 286). En tredje kommitté skulle sysselsätta sig med
frågan om statskontroll över truster; en dylik kommitté hade be*
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
