Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regnan-de jämte rignan — men sådana äro utan tvifvel
nybildningar. — — Jag påminner här om, att i verb med pret.
på -ode inGnitivens j icke verkar i-omljud (ex. taljan, liopjan) och
i full öfverensstämmelse härmed icke häller inverkar på
föregående e, t. ex. helmjan, veðrjan, pegnjan. Orsaken härtill är
uppenbarligen den, att dessa former icke funnos i denna
gestalt vid tiden för i-omljudet’).
i glossaren till Beówulf skrifver, tréde {= trädja-, jfr. pret. plur. trædon
af ags. tredan, samt sva. vb. trædan) \ så väl ock breme — bréme, brceme
(jfr. fhty. breman bram *brämumés), (eådh-) bede — bœde. Godkännes
denna förklaring, så förfaller Schlueters anmärkning om de tre
först-nämda (DiNom. mit ja gehild. s. 14), att de genom sin vokal afvika från
öfriga primära bildningar, och är føtteicke, såsom Schlueter (a. st. s.
57) anger, sekundär bildning till got. bida- f.
*) En svår fråga är åter den, af hvilka äldre former dessa afgjordt nyare
bildningar utvecklat sig. Det vanligaste antagandet är, att de slå för
*talbn, *helmón genom analogibildning efter nerjan o. d. (Så Grimm, Gr.2
1, 907 [i Neuer verm. Abdrucle, besorgt v. Scherer, Berlin 1S70, är
tillagd t om detta j: «es ist unorg. vveil es keinen umlaut zeugt"] Heyne, Ag.
Gr.3 206; jfr Holtzmann, Ad. Gr. I, 1, s. 22?, äfven rörande fs. s. 165,
170). En helt ny uppfattning är framstäld afBegemann, Zur
Bedeu-tung des sckwachen präteritums der germanischen Sprachen, Berlin 1874,
s. 40, n.* Han utgår från fs., där dubbelformer på -ån och -ójan
förekomma (ex. tholön, tkolojan, ja äfven tholean, tholian (Cott.) finnas), anser
formerna på -bjan älst och de på -on och -jan därur utvecklade, jämför
härmed ock fhty. konjunktiver med den fullare och enligt B. äldre formen
(ex. minnoien m. fl. hos Grimm, Gr.2 I. S75), samt anser slutligen
dessa verb vara bildade af starka femin på -d (-&). Jag tillägger, att
äfven ifri. har talrika hithörande bildningar på -ja, som ej häller hafva
i-omljud. — Med hänsyn till Begeman ns hänvisning till starka
feminina på -ä såsom grundvalen för denna konjugation kan jag icke
underlåta att fästa uppmärksamheten påJacohis samling af fhty. hithörande
verb (i uppsatsen Die Bedeutung der sckwachen Conjugation, Beitr. s. 129 f.),
där man finner ett högst betydligt antal feminina ci-stammar anförda vid
motsvarande verb (a. st. s. 159— 170). — Vore Begemanns anförda
uppfattning af -bjan såsom den älsta formen riktig, så vore här fullkomlig
formel motsvarighet till litauiska verb på -oju (o = o) — hvarmed ock konj.
salbo- sammanställes af Först eman n , Geschichte des devtscken
Sprach-stammes, Nordhausen 1874, 1 B. s. lfifi (Gesch.) — äfvensom, med
regelbunden motsvarighet mellan ä—b, till fslav. på -aj<} (fslav. a
etymolo-giskt = ä) [och sanskr. denominativa på -ä-jämi (?), hvilka senare af
Schleicher (i Lituanica, Wiener Akad. Sitz. Ber., Phil. Hist. Cl., 11 B,,
1853, s. 155) sammanställas med de nämda lit. verben]. Jfr längre fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
