Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5 - Literaturöfversikt - Nyblom, C. R.: Konsthistorisk literatur af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURÖFVERSIKT.
vudsakligen som konstagent och konsul han gjort sig känd. Såsom svensk
konsul var han äfven riddare af vasaorden: att detta glömts i minnesorden,
skulle han näppeligen själf ha förlåtit författaren. Stundom gifva dessa obe
tydliga meddelanden anledning till rätt kostliga notiser, såsom då författaren
efter Sandvig citerar om Niels Fick: ”Opholder sig i Faaborg i Fyn, hvor
hans Forældre er Yæverfolk. Han maler fortræffelig Bacchanalier og andre
Stykker, svagt i Couleuren og dog meget stærk i Udtrykket. For mit Por
træt gav jeg ham 10 Rigsdaler. Kjöbenhavu d. 27 Martg 1785. Ti. Lang
horn”. Bland dessa obetydligare äldre konstnärer återfinner man äfven en och
annan, som för oss svenskar kan ega något intresse såsom kamrat och vän
med Sergel under hans Romavistelse. De finnas i en eller annan komisk
framställning bland Sergels handteckningar. En sådan var Peter Brunnich,
som vistades i Roma i början af 1770-talet, och som hemkommen visserligen
fick namn af kunglig historiemålare, men hufvudsakligen sysselsatte sig med
att utföra vanligt målarearbete. En annan var bildhuggaren Hartmann Beeken,
som var Abildgaards vän och samtida i Roma ; vidare Cornelius Höjer, en be
römd miniatyrmålare, som Sergel träffat och tecknat i Danmark eller möjligen
äfven i Sverige, därnäst målaren Simon Malcho eller Malgo, som äfven vista
des jämte Abildgaard i Roraa, och om hvilken Weinwich säger, att han ”1793
har ædset den ulykkelige Prinsesse Lamballe i den sorte Konst ifölge en Par
lamentsakt”, samt slutligen bildhuggaren Andreas Weidenhaupt, som Sergel
förmodligen faun redan i Roraa före 1768, men säkerligen återsåg i Köbeu
havn 1797. Sant är, att äfven en del af de allra yngsta konstnärerna skulle
kunnat vara borta; men i sådant fall skulle gränsen ha skjutits längre till
baka än till 1876, ett årtal, som med skäl kan sägas ligga oss själfva för nära
för att bilda det slags historiska gräns, som dock äfven ett arbete sådant som
detta måste iakttaga, om det skall kunna få något slags historiskt perspektiv
på sina figurer.
Hvad de större och mera betydande konstnärerna beträffar, äro dessa i
de llesta fall behandlade rätt vidlyftigt, och med afseende på de redan atlidue
har författaren sökt gifva en omfattande bild af den konstnärliga personlig
heten som ett historiskt helt. Bland dessa aflidna tillåta vi oss att påpeka
några, som äro af större betydenhet och äfven förtjäna att lära kännas af icke
danskar. Främst möta vi Abildgaard, som hörde till Sergels intima vänner,
först i Roraa och sedan i Köbenhavn, och som åtskilliga gånger förekommer
på ett komiskt vänskapligt sätt behandlad i hans handteckningar. Abildgaard
var för öfrigt den, som först anade hvad Thorvaldsen en gäng skulle varda.
Själf hade han från lärgosse hos en målarmästare sä småningom kämpat sig
fram, så att han till sist stod som den danska målarskolans första framstående
konstnär och i slutet på 1700-talet, då han kommit tillbaka från sin vistelse
i Roma och utnämnts till professor, var han den erkända nya stjernan på
konstens himmel i Danmark. Äfven om det är sant, hvad Höyen säger om
honom, att han var ”en begaved og aandrig Mand, som invita Minerva sögte
at blive Konstner”, och ehuru hans bästa arbeten förstördes i Köbenhavns
slottsbrand, skall dock hans minne lefva dels i den skoltraditiou och den vörd
nad för antiken, som han grundläde, och hvari Thorwaldsen och Eckersberg
voro hans efterföljare, dels ock i det uppslag han genom teckningar till de
korationer och möbler gaf till Danmarks vackra och allmänt erkända konst
industri.
En af dem, som ifrigast hyllade antikens ideal och äfven gaf detta ut
tryck i modern form, var Bindesböll, arkitekten för Thorvaldsens museum,
donna i Sverige så ofta kalfatrade bygnad, livars egenskap att vara på en gång
museum och grafvård man dock skulle beakta, innan man fäller domen öfver
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
