Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOUDISK TIDSKRIFT.
met Antigenes dom och död och Lcontes död för sin faders hand
de tragiska handlingarna, och orsaken till dessa ligger icke hos Anti
gone och Leontes utan i Kreons despotiska sinne och i Leiokritos’
brott, då han bemäktigat sig thronen och ej vill afstå den åt sin
laglige konung. Den lärdom, som skådespelen gifva, är att orätt för
till ofärd och är dårskap (slutorden i Antigone).
Men detta förhållande mellan orätt och ofärd eger dels icke rum
i alla tragedier, dels framträder det blott som en tillfällighet utan
tron på en gud, som är det rättas upphof och har lyckan i sin hand.
Aeschylus’ och Sophokles’ tragedi står öfveralt på religiös grund, ett
förhållande som är undanskymdt i Aristoteles’ formelt estetiska be
stämningar. Gudarne eller, som det ofta heter, Zeus styr verlden
med oemotståndlig allmakt och att aktgifva på hans vilja är vishet.
Den som ej vill göra detta, får af skadan lära det; Zeus’ skola heter
lidande (Soph. Ant. 604 IF.; Aesch. Ag. 176 fl‘.; Soph. Ant. 1347.).
Denna religiösa verldsåskådning är för öfrigt förenlig med flera
olika åsikter om gudarnes väsende och om det sätt hvarpå de styra
verlden. Gudarne framträda i tragedien än såsom i den episka dikten
personligen och på ett anthroporaorphistiskt sätt (Athene i Ajax), än
uppenbara de sig medels orakel och siare (81. 32, O. T. 96), än skön
jes deras finger endast i själfva händelsernas utveckling och utgång.
Denna mångfald af gudarnes uppenharelsesätt i en så djupt allvarlig
diktform, liksom äfven den oförsonade motsatsen mellan ödets oför
änderliga makt och de personliga gudarne (Soph. Ant. 951. 987), är
betecknande för den tid, tragedien tillhör, såsom stående på själfva
öfvergången från det mythiska föreställningssättet till ett mera ratio
nelt eller skeptiskt. Men genomgående i den äldre tragedien, liksom
i den samtidiga historieskrifningen (Herodotus), är tron på en i det
enskilda af verldshändelserna sig förverkligande afsikt eller på ett
förut bestämdt sammanhang mellan människors handlingar och deras
öde, hvilket åtminstone efteråt kan skönjas af betraktaren, om det
ock för den handlande personen är än af hans lidelser, än af hans
kortsynthet förborgadt. Det tragiska ligger just i denna konflikt
mellan mänsklig kraft och klokhet å ena sidan och den alt öfver
väldigande gudomsafsikten å den andra. För att göra denne konflikt
och gudarnes makt rätt i ögonen fallande, visar tragedien oss männi
skan i all hennes storhet och härlighet; just härigenom framstår hon
också i all sin svaghet och blindhet. Den tragiske hjälten synes
outtömlig i klokhet och kraft att främja sina planer, men i strid mot
den högre makt, som ”handlar i hans handlingar” (Runeb.) och genom
dem förverkligar sina syftemål, snärjer han sig blott alt djupare in i
ödets nät för hvarje steg, med hvilket han tror sig undgå dem, och
hvarje framgång gör hans fall djupare (Ant. 332 ff., 615 ff.). Sådan
är tragediens åsigt om människan: hon är en vålnad, en tom skugga,
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
