Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. J. BORELIUS.
ualiserat naturen, i det lian tillägger den tanke, vilja och kärlek;
dock antag-er han själf denna skiljaktighet såsom liggande mer i ut
trycket än i tanken. Men framför alt förkastar han Ravaissons lära
om Gud och skapelsen såsom mystisk och obegriplig. Verldeu, sin
nenas föremål, är enligt Vacherot det enda reela och det enda som
är föremål för kunskap. Gud är däremot blott ett ideal, hvilket just
på grund af sin oändlighet utesluter realitet, men som utgör det
ständiga, ehuru aldrig upphunna målet för vår sedliga sträfvan. Men
under det Vacherot sålunda genom sitt förnekande af Guds verk
lighet närmar sig till positivismen och ateismen, fasthåller han ut
tryckligen emot dessa människans frihet såsom ett själfmedvetandets
factum, hvilket ieke af någon vetenskap kan vederläggas, enär veten
skapen, såsom utforskande af företeelsernas orsaker, endast därigenom
är möjlig, att vi fatta os själfva såsom verkliga orsaker. Vacherot
bildar härigenom en mellanlänk mellan positivismen och den spiri
tualistiska, till Biran sig anslutande filosofien; han ansluter sig till
denna senare i nästan alla frågor med undantag-af den om Guds
personlighet.
Likasom Vacherot, så antager äfven Charles Renouvier, att Gud är
ett blott ideal, som icke kan ega realitet. Renouvier fasthåller emot
Comte, att i all kunskap ingår ett aprioriskt element; men såsom den
högsta af alla kategorier sätter han relativiteten, hvilken innebär, att
ingenting han existera eller tänkas utan relation, i följd hvaraf ett
absolut, fullkomligt och oändligt väsen är en motsägelse. Personlig
het är icke tänkbar utan relation, motsats mellan jag och icke jag;
följaktligen är en absolut personlighet omöjlig. Renouvier närmar sig
härigenom den tyska ny-kantianismen, med hvilken han ock öfvercns
stämrner i den höga uppskattningen af Kan,t’s filosofi; likväl förhåller
han sig, om än skeptiskt, dock icke på långt när så negativt till
Kant’s praktiska postulater, som t. ex. Lange. Han antager således
uttryckligen människans moraliska frihet och tillräknelighet. På grund
af den allmänna erfarenhet, att i naturen intet förgås, utan alt om
bildar sig, finner han det sannolikt, att äfven vi äro bestämda att
evigt fortvara. Medvetanden, bestämda att evigt fortvara, äro likaså
många gudar; Renouvier finner det icke osannolikt, att sådana finnas
af högre natur än vår, möjligen äfven en högsta personlighet, som
beherskar de öfriga; däremot vill han ieke medgifva en Gud, utan
gränser och utan fel, oändlig i makt, vishet och kärlek. Ändamåls-
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
