Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD ÄR "SPRÅKVETENSKAP"?
de tusen millioner, som dagligen handtera mynt och kalla det så, ett
försvinnande fåtal som tanker på, eller någonsin hört talas om, templet
på Capitolium, dår de romerska mynten präglades; vore det då ej natur
ligt, att vi alla, som i den bekväma värdemätaren se andra och mer
väsentliga egenskaper, hittade på ett bättre namn och bragte det i
användning? Det är emellertid detta vi akta oss för att göra, och det
på mycket goda grunder.
Ännu ett exempel. När grekerna kallade fåren pröhata, de framåt
gående, säger Max Muller, så gjorde de det utan tvifvel därför att
dessa djurs egendomliga sätt att röra sig, först lade beslag på deras upp
märksamhet. Det är möjligt, att de bräkande hjordarne på Idas slutt
ningar eller på Thessaliens slätter hade den vanan att mer än andra
djur tåga i sluten tropp, rakt fram som en pil eller en kanonkula, men
det är knappast rätt sannolikt. Åtminstone hafva vi, som nu lefva,
en helt annan erfarenhet om sättet för deras »framåtskridande», när vi
se dem likt galningar springa kors och tvärs framför våra vagnar,
utan att kunna komma af landsvägen, där de icke funnos, där de in
gen ting hade att hemta, och hvilken de enkom syntes beträda för att
vara oss till hinder. Vore det då icke mer skäl att kalla dem för
»vildskenare» eller något liknande? Men vi göra det icke, utan nöja
oss helt enkelt att språkanden till trots kalla dem just såsom vi lärt
af våra mödrar, och såsom dessa åter lärt af sina mödrar i otaliga ge
nerationer.
Redan af hvad hittills blifvit anfördt visar sig, i hvilken grad språk-
byggarne äro opportunister, för att begagna ett modernt uttryck, oftast
användt i en långt ifrån gillande mening. De tala icke för att tala
rätt utan för att tala begripligt för andra, alldenstund det förra må
vara ett önskningsmål, men det senare är en befallande nödvändighet,
och det är rent af häpnadsväckande att eftertänka, i hvilken grad vi
tala rena orimligheter, utan att andra eller vi själfva det ringaste lägga
det på hjärtat. När sydromanerne vilja vara artiga mot unga damer,
kalla de dem signorina, senorita, det vill ingen ting annat säga än en
liten gumma. När en fransman menar, att det är icke värdt han bjuder
till, låter han oss veta, att han har något skönt fai heau; nous avons
perdu betyder egentligen, att vi hafva i behåll något som vi förlorat.
Vi låta ännu i dag solen gå upp och ned, anmärker prof. Tegnér,
fastän hvarje skolbarn vet, att det är jorden som går, icke solen. Yi
tala om, att en stenprydnad »springer fram» från muren, att ett listverk
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
