Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAKESPEARES DRAMATISKA ARBETEN.
skald, hvars verk sålunda omstöpas, en af verldsliteraturens ypperste, och
äro dessa skaldeverk i sitt slag oöfverträffliga mästerstycken, synes en
bearbetning nästan stöta på helgerån. Och dock kan densamma, vid
närmare skärskådande, befinnas vara ett uttryck af det djupaste erkän
nande, innebära en den vördnadsfullaste hyllning ät den oförgängliga skön
heten i det »bearbetade» diktverket.
Svårligen bör eller kan en sådan bearbetning ifrägakomma med andra
poetiska alster, än de dramatiska. Ett drama kommer endast på scenen
till sin fulla rätt; vill man fullt njuta det, måste man se det uppfördt.
Men af skådebanans beskaffenhet låter sig skalden vid sin komposition i
icke ringa mån bestämmas, och följaktligen kan ett stycke, skrifvet för
en enkel, konstlös bana med ett outveckladt sceneri, lätt nog befinnas
föga lämpligt för en bana med en rik scenisk apparat. På den skåde
bana, för hvilken Shakespeares stycken äro skrifna, funnos inga rörliga
dekorationer, och handlingens lokal angafs genom en uthängd tafla.
Följaktligen kunde skalden med största lätthet låta skådeplatsen växla,
utan att någon däraf tog anstöt; han kunde, för att bereda skädcspelarne
hvila, låta en läng scen afbrytas genom en till annan ort förlagd kortare
scen, och så åter införa de uthvilade skådespelarne till den förra scenens
fortsättande. Men på en modern teater, där hvarje lokalförändring med
för en kulissförändring, verka många sådana tätt på hvarandra följande
scenombyten nödvändigt störande. Under mellanakterna blef den Shake
speareska skådebanan icke genom förhängen tillsluten för åskådarne, och
däraf föranleddes skalden att icke taga det så strängt med akternas skarpa
begränsande, hvadan en scen, som borde afslutat en akt, kunde, om akten
därigenom skulle blifvit för lång, öfverflyttas till nästa akt, eller tvärtom,
en akt afslutas med en scen, hvilken rätteligen bort höra till följande akt.
En modern dramaturg däremot måste, icke minst på grund af sceniska
fordringar, gifva hvarje akt en afrundning, beroende af dramats egen
organism.
Redan de här påpekade förhållanden nöddiggöra förändringar och
uteshrtningar, när ett af Shakespeares dramer skola uppföras på en modern
skådebana. Man får trösta sig med att äfven på skaldens egen tid hans
dramer sannolikt icke alltid ostympade uppfördes. Teaterföreställningarna
räckte då vanligen 2 (»two short hours») stundom 2x/2, aldrig öfver 3
timmar; »Hamlet» fordrar i våra dagar, oaktadt alla utstrykningarna, minst
4 timmar, och sålunda har man utan tvifvel äfven fordom måst förkorta
och utelemna, äfven om man beräknar, att då ingen tid åtgick till scen
förändringar samt att mellanakterna voro korta.
Ännu en anledning till vidtagande af förändringar är att söka däri,
att Shakespeares dramer själfnödvändigt afspegla tiden och därför äfven
återgifva den då herskande sällskaps- och samtals-tonen; detta icke endast i
lustspelen, utan delvis äfven i sorgespelen. Umgängesspråket i de högre
kretsarne var på denna tid späckadt med för oss osmakliga concetti samt
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
