Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESAIAS TEGNÉR.
Under det att af Ruriks (Röreks) ätt i Ryssland knapt något lefvande
namn-minne återstår utom det enstaka Olga (af Helga), kunna vi här
nämna en hel mängd, sådana som Toustain, Toutain af Thorsten, Turgot af
Thorgot, Quétil af Kettil (nu Kjell), Turquetil af Thorketill (nu Torkel)
Anquetil, förut Ansquetil af Askettil (nu genom Askell blifvet dels till
Axel dels till Eskil; jfr i fråga om den sista formen Stenkil af Stenkettil).
Detta Ansquetil måste särskildt ett ögonblick fästa vår uppmärksam
het, enär det däri framträdande -n- för språkforskaren måhända synes
vittna emot dansk och för norsk upprinnelse. Genom jämförelse med
andra språk vet man, att det As-, som börjar så många nordiska namn:
As-ger, As-björn, As-mund, As-lög o. s. v. och som naturligtvis är samma
ord som det med hvilket våra förfäder nämde sina gudar ursprung
ligen varit Ans-. Mot det nyssnämda As-ger, senare JEsger, svarar t. ex.
det för Norden så vigtiga latiniserade tyska namnet Ans-garius. I norsk
isländskan uttalades ännu på 1100-talet ofta ett sådant n, och hos Joh.
Steenstrup, Normannerne II: 361 påvisas spår af detta nasala uttal i ir
ländska namn, som under vikingatiden lånats af norrmännen: ett Tomrair
motsvarar t. ex. det norska Thörir. Däremot kan intet spår af nasalens
tillvaro uppletas i namn från Danelag. Ashettil skrifves där Ascytel, As
cetel (g är i Englands fornskrift tecknet för k).
Härvid är det att erinra, att danska runstenar från vikingatiden ofta
hafva namnen på As- skrifna med en a-runa, som enligt Bugges och Wim
mers utredning antydt en nasal biklang. Denna äsigt får nu ett väl
kommet stöd i normandernas namn. Hvad man ur Danelags-formerna
kan sluta är blott att detta näsljud varit svagt och flygtigt. Af fran
kerna, hvilka, då som nu, själfva hade nasalvokaler, har det emeller
tid uppfattats. De kunde så mycket mindre förbise det, som åtskil
liga af namnen, t. ex. Ansgot—Ansgot, Ansger—Ansger, voro gemen
samma för båda språken. Det kunde då ej ligga fjärran för dem, att
också vid upptagandet af ett rent nordiskt namn som A*s-kettil lämpa det
efter sitt eget ljudsystem och äfven här säga Ans-. Vi kunna i detta
fall hafva nöjet att göra ett kontrollprof i England. Där är det formen
Os- som svarar mot nordbornas As- och frankernas Ans-: ett engelskt
Os-wald står mot det nordiska As-wald, och på samma sätt ett Os-be.ru
mot vårt As-björn. Om man altså i England ville tillämpa samma
grundsats vid upptagande af nordiska namn som nyss försöksvis gjorts
gällande för fransmännen, borde Anskettil där kunna blifva till Oscetel.
Och se, just i denna form visar sig upprepade gånger namnet. Det bäres
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
