Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VART NYASTE DRAMA.
vanliga ännu i denna dag, äro förenliga med den höga bildning och
de upplysta tänkesätt, vår tid gör anspråk på att ega.
Att det gick med Laura som det gick, det förstår man ganska
väl, men att Valborg, den förförda unga flickan, som är hufvud
figuren i Dömd, kunnat vara så lättrogen och så obekant med verlden,
att hon låtit dåra sig så lättsinnigt, det tviflar man på, och det borde
ha framhållits, hurudant hennes sinnelag var i ungdomen, borde
gifvits några skäl, hvarför hon, en flicka med bildning, så blindt
kunde kasta sig i armarna på en roué, som fördref en sommar med
att leka med henne. Hon söker visserligen aldrig att urskulda sig,
hon frågar aldrig hvarken sig sjelf eller andra om kärleken är en
synd, hon är och blir ett barn, och hennes uppvaknande blir därför
också förfärligt. Föraktad, dömd af människorna stötes hon bort,
drifven därhän att hon endast har att välja mellan fysisk och moralisk
död, går att lefva för sitt barn långt ifrån verldens orättvisor.
Af de i stycket förekommande representanterna för denna verld äro
damtyperna förträffligt skildrade, herrtyperna mera uppkonstruerade.
Typer, ty man kan svårligen kalla dem karakterer kanske med
ett enda undantag. Personlistan upptager den bedragna flickan, den
samvetslöse bedragaren, den knappast i mindre mån samvetslösa verlds
damen, hennes för det sköna och ideala svärmande make, hennes
osjälfständiga dotter och dennes kusin, den blifvande store vetenskaps
mannen. Men figurerna äro klart och följdriktigt framstälda, hvarken
svårfattliga eller djupt skildrade och om nio goda skådespel af tio
kan man knappast säga något mera berömmande.
Först ha vi bland dem Olof, den unge studenten, en känd herre,
munter och språksam, glad och förhoppningsfull. För att tro på alt
godt och rent i verlden behöfver man endast tro riktigt helt och
fullt på en.
Det är hvad han gör i styckets början, han tror på sin kusin Gertrud.
Men när hon, påverkad af modern, som till hvad pris som hälst söker ett
godt parti för sin dotter, låtit förlofva sig med Björnklo, Valborgs älskare,
då ramla med ens Olofs alla ideal, han tror ej mera på något, då hon
den enda kunnat bedraga honom, och då han får veta, hurudan den man
är, som Gertrud valt och som hon för familjens skull ej stöter ifrån sig,
fast hon föraktar honom, då han hör, hur verlden dömer Valborg, den
olyckliga bedragna, hur hån och skadeglädje eller likgiltighet och
uppblåst högmod ställer sig emot den arma, som ej mer begär ens
rättvisa utan endast medlidande, då reser han sig upp och blir i den
stunden en man, i det han svär oförsonligt hat mot fördomar, orätt
och lögn.
Som en liten antydan, om hur människorna komma att upptaga
den strid, hau vill kasta sig in i, utropar då en af de kvinliga gästerna:
Låt oss se litet närmare på styckets figurer!
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
