Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SENASTE ÅSIGTERNA OM UNIONSTRAKTATEN I KALMAR.
Enligt Erslev måste grunden till den uteblifna ratifikationen sökas hos
drottning Margareta själf, och förklaringen däraf finner han i den politik
hon förut följt och äfven efter Kalmarmötet iakttog. Från 1385 hade
Margareta låtit sin son Olaf kalla sig rätt arfvinge till Sverige, och själf
synes hon hafva tillagt sig en viss arfsrätt till Danmark. Under sådana
förhållanden kunde den paragraf i unionsakten, som inskränkte arfsrätten
till val mellan konungens söner och, i den händelse han ej efterlemnade
några, stadgade rent konungaval, vara henne föga behaglig. Därigenom
upphäfdes ju den säkra arfsrätten till Norges tron utan någon däremot
tillräckligt svarande vinst i Danmark och Sverige. Under den korta
tid unionen varat hade Margareta vidare tydligt visat det vara sin afsigt
att så fäst som möjligt knyta de tre skandinaviska länderna tillsammans,
och medlet därtill hade hon funnit i att göra Danmark till hufvudlandet.
Så hade Algot Magnusson 1388 måst förbinda sig, att, i händelse af hennes
död hålla Oresten och Oppensten vissa danska riksråd till handa, och Kal
mar stads borgare hade 1390 aflagt hyllning till henne och hennes rätta
arfvingar. A flere slott i södra delen af landet sutto danska höfvidsmän
och gränslandskapen emot Danmark innehades af en dansk. Detta i Sve
rige. I Norge hade Margareta redan före sin son Olafs val till konung
fått flere biskopsstolar besatta med danskar och samtidigt hade äfven in
trängandet af danska ämbetsmän i de norska länen börjat. Efter 1397
fortfor det på samma sätt. Biskopsstolarne i Sverige och Norge sökte Mar
gareta få besatta med danskar och öfveralt såväl i Sverige som i Norge
träffas danska ämbetsmän på slotten och i länen, under det att ingen svensk
eller norrman kan påvisas i Danmark. Efter 1401 upphörde äfven de
gemensamma unionsmötena, och endast sällan träffas därefter hos konungen
svenska, och nästan aldrig norska rådsherrar. Danska hofämbetsmän
dömde på svenska ting, svenska regeringshandlingar utfärdades af det
danska kansliet, och intet särskildt svenskt rikssigill fanns. Med Norge
stod det än sämre till. Det styrdes helt och hållet från Danmark.
Emot alt detta stred det stadgande, att konungen skulle styra
och råda med sina riken om hus och fästen, lag och dom efter som hvart
och etts lag och rätt var, samt att ingen lag eller rätt, som ej förut varit
gällande, skulle dragas från det ena riket in i det andra. Skulle dessutom
unionsakten blifvit strängt följd, hade föreningen med säkerhet blifvit
föga innerlig. Den hade endast kommit att utgöra ett försvarsförbund,
hvars enda gemensamma institution var konungadömet. Detta var ej en
ligt med Margaretas afsigt. Hon ansåg det därför bättre att äfven de i
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
