Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. AF GEIJERSTAM OCH JONAS LIE.
ögonlock och samlar sin ungdoms erfarenhet i de ljufva orden: »Ändens
magt er stor! Han gav mig noget at leve på!», står hon lefvande och
klar för läsarens öga. Ingen vacklan i hennes teckning, ingen tvekan
om, hvar den lifssanna verkligheten ligger! Inger-Johanna har ymnigt
af det heta fäderneblodet i sig, hon gömmer ett rikligt ämne till verlds
lighet i alla sina så att säga yttre anlag. Men hon har också fått något
i arf, fastän det sent kommer fram, af den tåliga, flitiga, på sitt vis fromma
modern, och i striden mellan dessa två element hos Inger-Johanna ligger
själfva den andliga medelpunkten af denna familjehistoria. Omständig
heterna understödja de makter, som vilja draga den lifliga flickan utåt
och nedåt, och hon smittas tillräckligt af verldslighetens lockelser för att
i frestelsens ögonblick falla efter för dem. Hon säger ja till den friaren,
som gifvit henne gullband om håret. Men länge räcker det ej, förr än
sanningen och ärligheten taga ut sin rätt, och hon flyr som ur en för
förelse från det förnäma, vällefvande, franskt fernissade frändehus, som så
flitigt arbetat på att draga henne in i sin atmosfer. Hon återkommer
slagen och ödelagd till föräldrahemmet, bryter den påtvungna förlofnin
gen och blir, sedan hon fått samla sig åter, en sådan stark, from, sund
kvinna, som, då hon i sin enslighet kämpar för hvad hon vet vara sant,
rätt och godt, kan vara en hel bygds folk och flera slägtled till gagn.
Hon går således till sist såsom segrare ut ureldsdopet; men hennes verk
lige trolofvade, hennes själs brudgum, den mannen, med hvilken hon ej
fick förena sin lefnad, han kunde ej öfvervinna nederlaget. Han sjönk,
när hon reste sig, han blef en odåga, när hon vardt en ny människa,
han svek sin ungdoms drömmar, när hon tog upp dem, och han vardt
till ingens fromma, medan hon af de idéer, som han utslungat, beredde
stor välsignelse. Skulle häruti, utöfver skildringen af just dessa person
ligheter och af just detta tidehvarfs säregna fenomen, ligga en antydan
om den allmänmänskliga uppgift, som ytterst, när andra makter vackla,
ligger i kvinnans svaga och dock så starka hand, nämligen att upp
rätthålla vestaltjänsten vid de altaren, som svikits, så intet oss emot! Vi
tro, att henne är förbehållet mer än som rymmes vare sig i nya lagstift
ningar eller i gamla traditioner. Medlen, formerna, de yttre namnen på
dessa verksamheter äro af ringa vigt, men visst är, att först den tids
ålder, då kvinnan har insatt den sin fulla modersdel uti de rådande idé
erna, hvilken hon är kallad att gifva, först denna skall vara mäktig att läka
de samhällenas sår, som en förskräckt literatur nu påvisar, och nitiska
botpredikanter fåfängt söka bemästra. Den ena halfvan af mänskligheten
räcker ej till att föra andens talan; materien och de materiella intressena
hafva vuxit för fort, de hota att som jättemajsen förtära alla finare plan
tor i sin skugga, och därför måste de andliga insatserna och krafterna
från den andra halfvan bättre än hittills tagas till vara. De yttre refor
mer, genom hvilka sådant underhjälpes, må bemärkas med all den respekt,
de förtjäna, men den stora frontförändringen sker på annat håll, förlöper
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
