Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. DJIJRKLOU, SAGOR, OCH ÄFVENTYR.
Sagor och äfventyr, berättade på svenska landsmål af G. DJURKLOU. Med illu
strationer af Carl Larsson.
Folkskolan rensar bort landsmålet, säger man. Och icke utan skäl
säger man så, ty skollärarne göra alt sitt till för att gamla former skola
försvinna. »Hvad gjorde lejonet?» hörde vi helt nyligen skolläraren
fråga vid en examen. »Det hof sin tass upp i Androkles’ knä», svarade
en af pojkarne. »Hof, hof? Nej du» (med öfverlägsen satir i mun
giporna), »hof det fins inte annat än i hästhof».
Sagoberättandet dör bort, säger man. Äfven detta har till en del
sin riktighet, och många omständigheter bidraga därtill. Husslöjden
bedrifves icke på samma sätt som förr, ty den lönar sig icke. Hel
singen får ingen motsvarande valuta för sin mödosamma linberedning,
bleck- och skålknallen är för längesedan öfverflyglad, väfskedsmakaren
likaså. Bonden köper sina tyger, sitt husgeråd, sina redskap billigare,
än om han själf skulle arbeta dem för hand. Därmed är också kväll
sittandet slopadt. Täljknifven och spinnrocken, med hvilka sagorna
voro förknippade, äro försvunna, och den traditionella brasan ser man
icke häller till mera i den »store stugespisen», ty den store stugespisen
själf är nedbruten och ersatt af kakelugn eller järnkamin.
Kommer man på skjutskärran bredvid den unge bonden, så är det
också skilnad på samtalsämne nu emot fordom. Det kan hända, att
man äfven nu undfägnas med historier, men de äro hemtade ur dags
pressen eller den icke alt för gamla skönliteraturen. För några dagar
sedan hörde vi en skjutsbonde tälja sagan om »Klara-Kucku» och hans
upptäckt af tjufvarne på Strömsborg (ur Blanches »En prestmans
anteckningar») med samma glöd och personliga färgläggning som någon
sin en urgammal sagoberättare. Om hundra år är »Klara-Kucku» kanske
en af rubrikerna i en sagosamling. Eller ännu sannolikare har folket
då reda på hvad som är verklighet och dikt.
Ty det ofvan sagda är anfördt icke som en jämmer öfver att det
gamla försvinner, utan som en kort antydan om den öfvergång, i
hvilken vi lefva, och hvilken ju bland allmogen nu yttrar sig på flera
sätt. Jämlikhetsprincipcn börjar göra sig gällande äfven bland dem,
men ännu blott som ett famlande. Under tiden bortläggas den forna
drägten och de gamla bruken. Det går långsamt att ernå en klarare
och bättre lifsåskådning, men den tränger dock in. Därför passar icke
längre den gamla sagan, den fängslar icke på samma sätt som förr,
och i sedligt hänseende tro vi detta vara ett framsteg.
Deri förra åskådningen, den gamla, har naturligtvis afsatt sig i
sagorna. Man behöfver icke vara lastgammal för att minnas den tid
då det, alldeles som i en del folksägner, var opinionen bland allmogen,
åtminstone på vissa håll, att bedraga blott man ej offentligt blef sak-
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
