Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
x
dessa ej snarligen kunde afhjälpas, den enda utvägen vore att befria
domstolarne från befattningen med uppgörelser, hvilka saknade några af
de väsentligaste kännemärkena för rättstvister.
Ur synpunkten af domarens bekvämlighet företedde onekligen tvi
sterna om ersättning för olyckshändelser vid järnvägar vida mindre
olägenheter, enär därutinnan frågan om »vållandet», som ju af lagen
själf presumerades hos driftsherren, icke behöfde göra domstolen be
kymmer; och så till vida kunde visserligen den af arbetarne fordrade
skärpningen af arbetgifvarnes ansvar inom alla industrigrenar icke synas
innebära något synnerligen motbjudande. Men med den juridiska upp
fattningen voro dock dessa yrkanden knappast förenliga. De undantags
bestämmelser, som gälde för olyckshändelser vid järnvägar, voro nätt och
jämt försvarade med afseende å de alldeles särskilda förhållanden, som
järnvägstrafikens teknik och complicerade mekanism medförde; något där
med fullt jämförligt förekom dock knappast inom hela den öfriga indu
striens område. Juristerna kunde därför naturligtvis icke vara benägna att
till ett nästan oöfverskådligt fält af rättsförhållanden utsträcka den anomala
bevisteori, som åt sökanden gaf alla rättsförmåner, åt svaranden hela
bevisningsbördan. Därtill kom, att tillämpningen af en dylik grundsats
på näringslifvet i dess helhet komme att, i ett mycket stort antal fall,
medföra privaträttsligt ansvar för den rena tillfällighetens verk och sålunda
skulle upphäfva den elementära rättsregeln: »casus præstantur a nullo».
Yrkandet på alla arbetsgifvares ansvarsskyldighet efter Haftpflicht
lagens 1 § kunde i själfva verket, såsom arbetarnes målsmän själfve ut
tryckligen förklarade, icke grundas på någon annan princip än den, att
industriens offer skola godtgöras af industrien själf, och långt ifrån att
fordra en skärpt rättslig undersökning af det enskilda olycksfallets vållande
orsak, var det just denna undersökning som man i den skadades intresse
ville förklara öfverflödig och obefogad. Efter detta åskådningssätt skulle
arbetsgifvaren förbindas till skadeersättning icke på grund af ett vållande
till det individuella olycksfallet, utan i sin egenskap af representant för
»industrien» såsom en samfällighet. Hans obligationsförhållande var så
lunda icke att härleda, efter det juridiska språkbruket, »ex delicto» eller
ens »ex qvasi delicto», utan snarare, såsom man med en nyskapad term
kunde säga, »ex officio». Men ett sådant rättsförhållande, som bestämdes
af högre synpunkter, än de som gälla för tvister mellan individer, och
som icke häller kunde underkastas de enklaste regler för dylika tvisters
behandling, det hörde ej längre hemma inom privaträttens trånga krets,
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
