Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. CH. EDGREN, UR LIFVET.
tidningar framhöllo också styckets osedliga och samhällsupplösande
tendens. Det var ju nästan en apologi för lasten, på samma gång
som ett hån öfver de dugliga och redbara i samhället»! Vi hafva
anfört detta stycke verklighetsskildring, hvilket, för så vidt det gör
skäl för namnet, sant åskådliggörer, huru i det hela de naturalistiska
verken, såsom t. ex. fru Edgrens och hennes diktarfränders prestationer,
mottagits af publiken och kritiken, vi hafva anfört det, säga vi, dels
för att publiken måtte få tillfälle att tänka efter, huru vida det just
har plägat gå till på detta sätt, dels för att varna fru Edgren själf
för att uppfatta det motstånd, som vid sidan af de stora framgångarna
rest sig mot ett och annat äfven af storverken från hennes egen
skola, på samma sätt som Arla i denna berättelse bedömer publikens
ogillande. Ty Arla »kände», såsom det heter, att detta ogillande var
fotadt på ett »missförstånd», hon kände, »att detta arbete ej var ett
försvar för lasten, men en lofsång öfver den kärlek, som tror alt,
lider alt och hoppas alt» o. s. v. Denna Arias ställning till dylika
nutidsfenomen i dikten är nämligen den vådligaste någon kan intaga,
synnerligast någon, som själf är diktare. Ty har diktaren något att
lära vid en slik tilldragelse, så erfar han det genom att aktgifva på publi
ken och dennas känslostämning och icke genom att dikta in sina för
modanden i verket själft. Har författaren nämligen hyst den äkta
kärleken till nödens offer, men icke får publiken med sig i denna
stämning, så har han som diktare misslyckats, och har han fattat i
sigte de sjuka förhållanden i samhället, som för nödens fortgång verkligen
äro ansvarige, men icke får publiken med sig i samma harm, som
drifver honom själf, så har han antingen gripit sig an med ett stoff,
som är för högt för hans gåfva och bildningsgrad, eller också har
han med den ädla harmen inmängt en hel hop oberättigad, hvilken
publiken icke kan dela. Ty, huru det är, öfver konstnärligheten är
publiken en ganska klen domare, men däremot en mycket skarp öfver
den rättfärdighet, som råder i verket. Det hjälper icke, att en ny
teori förklarar, att han ej lägger sig om bord med rubrikerna rätt
och orätt utan blott målar, hvad som plägar tilldraga sig, publiken
känner instinktivt, och det ju klarare, dess varmare en bok är
skrifven, huruvida däri råder rätt eller ej, huruvida hon är en högsint
bok eller ej. Står författaren i den ställning till de företeelser, han
upptagit till behandling, att hans framställning får karakteren af ten
dens eller partiskrift, så är med detsamma också publikens naiva ställ
ning till ett verk af skönhet bruten. Då afficieras helt andra strängar, då
kallas de praktiska lidelserna upp, och den, som icke fått visan kväden
efter sitt sinne, lägger från sig häftet lika missbelåten, som den,
hvilken njutit en motsatt erfarenhet, är nöjd. Lika säkert som det
är, att hr Berndtson i denna berättelse, trots Arias bifall, gjort en
orättfärdig samhällsskildring, lika säkert är det, att hela fru Edgrens
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
