Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. CH. EDGREN, UR LIFVKT.
som följer efter fru Arias beslut att fly sin första man och hängifva
sig åt hr Berndtson, är full häraf. Den här, i förhållande till inne
hållets föga fortskridande art, alt för stora bredden är, med de många
medtagna detaljerna, utan fråga ett estetiskt missgrepp. Något plåg
sammare och mer osundt, ja rent af motbjudande känslofullt än Arias
samtliga förhållanden till sina barn efter föreningen med Berndtson
känna vi icke, och denne senares svartsjuka påminnelser om, att hon
ju så godt som håller sig själf gift med två män, äro, hur välförtjänta
som hälst, så äckliga, att man åtminstone kunnat slippa att få dem
i ord utlagda. Den mannens brutalitet har . man nog lärt känna
ändå.
Det tjänar till intet att fördjupa sig uti den stundom väl knappast
omedvetna nonchalans, hvarmed ej blott stupiditetens sätt att hylla
former utan ock vida högre företeelser inom de andliga verkligheternas
verld af författarinnan behandlas, men vi kunna ej afsluta framställ
ningen af våra åsigter om denna berättelse utan att konstatera, att
fru Edgren här, mer än i någon annan, sätter i tvetydig dager känslor,
öfvertygelser och handlingssätt, hvilka icke så alldeles äro egnade
att framföras i gyckelkåpa. Det hjälper icke att gensvara oss, att vi
tydligen missförstå en icke vanlig objektivitet. Vi möta ett sådant
svar med några lika enkla som sanna ord af en anonym penna,
hvilken man gärna velat anse vara förd af en kvinnas hand: »Att
objektivitet icke är detsamma som moralisk färglöshet, visar sig redan
i afseende på konstnärerna: skalden må dölja sig huru mycket som
hälst; man känner dock alltid aningsfullt, om det klappar ett människo
vänligt hjärta under taflan, eller om där skymtar fram ett hånskrattande
satyransigte, och det är detta, som afgör, huruvida de nu vanligen
så pessimistiska diktalstren skola väcka en ädel sorg öfver mänsklig
hetens elände eller en bitter harm mot författaren». 1
I jämförelse med de två hittills behandlade berättelserna äro icke
de öfriga i fru Edgrens andra och tredje samling i behof af någon
mer utförlig behandling i dessa blad. Det, som med en något
trång benämning kallas »kvinnofrågan», går som en röd tråd genom
det mesta af hvad fru Edgren hittills skrifvit. Som vi med glädje
följa den utveckling, genom hvilken kvinnan tillkämpar sig andlig
själfständighet och laglig rätt att bruka sina krafter öfver alt, där det
icke strider emot hennes natur, och som vi, hvad hennes ställning
inom äktenskapet beträffar, ingalunda hylla teorien om hennes vare
sig moraliska eller ekonomiska omyndighet, och som vi därutöfver
hvarken äro några beundrare af tonen i det nutida sällskapslifvet
eller likgiltiga underskattare af det ansvar, som särskildt rörande
arbetsklassens kvinnor hänger öfver de bättre lottade i samhället, så
torde fru Edgren icke hafva så synnerlig anledning att misstänka
1 Se Uffe: >Realism i undervisning eller språkkunskap och-bildning> sid. 97.
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
