Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESAIAS TEGNÉR.
skulle enligt hans mening hafva betydt »bostad som rests på ett förut
obebodt ställe». De norska vikingar, som landade vid Frankrikes och
Englands sedan gammalt odlade stränder, hade därför ingen anledning
att bilda namn med -stabir. Annorlunda på Island, Shetland o. s. v.
Sitt egentliga stöd söker denna nya teori i den omständigheten,
att icke häller Irland, där gammal kultur forefans, har något namn
af sådant slag. Dock visar sig detta stöd vid närmare granskning
mycket bräckligt. Förhållandet är nämligen, att hr Vibes och min
gemensamma auktoritet för irländska ortnamn, Worsaae, icke känner
ett enda nordiskt bostadsnamn från Irland. Nordiska element finner
han här endast i några få namn på öar, skär, fiskplatser, bärgsuddar
o. d. Frånvaron af -staåir på Irland bevisar altså för den framstälda
nya teorien icke mycket mera än saknaden af samma namnelement i
Spanien eller på Sicilien.
Men låt oss pröfva, huru sannolikheten i öfrigt är för den ifråga
satta betydelsen hos -staåir. Hr Vibe har i annat sammanhang
framhållit, hvad jag naturligtvis villigt medgifver, att nybyggare, som
komma till ett redan befolkadt land, i allmänhet hällre upptaga de där
gällande ortnamnen än de bilda nya. Särskildt visar erfarenheten, att
bärg och floder bruka hålla kvar sina namn, huru än nationaliteterna
under tidernas gång kunna växla invid dem.
Då nordborna kommo till nordvästra England, funno de emellertid
nödigt att där gifva nya namn åt bland annat minst 57 fjäll i West
moreland och Cumberland. Med detta faktum för ögonen kan man
trygt antaga, att dessa trakter ej varit så propp fulla af en äldre keltisk
kultur, att ej vidsträckt utrymme funnits för främlingarna att där anbringa
sina omtyckta namn på -staftir i den föreslagna betydelsen. Det stora
antalet ortnamn på -tvet så väl här som i Normandie vittnar än ytter
ligare om att kolonisterna på båda ställena haft både anledning och
håg och kraft att bryta ny bygd. Underligt då, att ingen nyodlare
träffat på ett ställe, som förtjänte att heta -sta<Sir.
Ännu en annan grund till saknaden af detta slags namn i Nor
mandie anser hr Vibe tänkbar: den tidsskilnad som ligger mellan Islands
och Normandies kolonisering. Så hastigt ändra sig dock för visso
icke språk- och namn-seder, att på en människoålder större är ej
tidsafståndet den vanligaste namnformen hinner blifva alldeles
obruklig. »Ett tuppfjät på hundra år», som det brukar heta i folk
sägnen, sådan är språkets öfiiga marschordning.
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
