Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. CENTKRAVALL, JULIANUS AFFÄLLINGEN.
tarens ställning en anda af välvillig opartiskhet, som vi ej tveka att
betrakta såsom en af dess största förtjänster. Påtagligast och renast
framträder denna förtjänst i de allmänna skildringarna af tidens religiösa
och politiska lif skildringar som till följd af ämnets natur upptaga
ett betydande rum i författarens framställning —; under det teckningen
af Juliani personlighet, dels på grund af en lätt förklarlig återverkan
mot Gregorii Nazianzeni nedsvärtnings-försök, dels måhända äfven på
grund af det konstnärliga sträfvandet efter enhet i bilden, ej i fullt
samma grad uppfyller anspråken på historisk objektivitet. Vi vilja ej
härmed säga, att författaren undertryckt något af de för Juliani minne
mindre hedrande fakta; från ett sådant förfårande kunna vi helt
och hållet frikänna honom, äfven om vi skulle önskat, att t. ex. vid
omnämnandet af Juliani soldatomvändelser tydligen påpekats hvilken
roll penningutdelning spelade; däremot synes det oss onekligt, att för
fattaren vid bedömandet af vissa af Juliani handlingar gått nog långt i
en alt förklarande och öfverslätande mildhet och att de själslyten, på
hvilkas tillvaro dessa handlingar häntyda, altför litet tagits med i räk
ningen vid det slutliga fastställandet af mannens moraliska värde. Den
bakslughet, som Julianus ådagalägger i sin skrifvelse till Bostras inne
vånare, den oärlighet, hvarmed vi se honom misstyda kristna läro
satser, hvilkas rätta mening ej kunnat vara honom obekant, det hatfulla
hån, hvarmed han onödigtvis förgiftar hvarje angrepp på sin motståndare
och som kommer oss att starkt betvina att »ödmjukheten var den enda
kristliga dygd han saknade» dessa och andra skuggsidor äro, synes
det oss altför litet framhäfda i den bild af Julianus, som författaren
gifvit och som därför, om ock i sina hufvuddrag riktig, utfallit altför
ljus för att kunna betraktas som fullt trogen.
Äfven mot andra punkter kunna anmärkningar göras. Sålunda synes
oss författarens, hufvudsakligen efter Naville utarbetade, framställning
af nyplatonismen och dess förhållande till kristendomen på sina ställen
lida af en viss oklarhet och hans motsättningar af de båda lifsåskådnin
garna understundom vara godtyckliga och långsökta. Föga tillfredsstäl
lande förefaller oss t. ex. hans karakterisering af kristendomen såsom
»den medvetna själfverksamhetens religion, som måste tilltala framåt
skridandets män, då däremot nyplatonismen slår an på sådana, som
framför själfmedveten verksamhet föredraga drömmar» o. s. v. Den
sedelära, som Julianus bekände och utöfvade och som, frånsedt dess
asketiska element, i det närmaste sammanföll med den stoiska, kan man
näppeligen med fog tillvita något underkännande af själfverksamhetens
vigt; tvärtom var det just ett sådant underkännande som af Plotinus
framhölls såsom en af kristendomens brister, och på något annat syftar
väl ej häller i grunden det hån, som Julianus själf i Cæsarerna riktar
mot döpelsen och den i utvärtes åthäfvor sig yttrande ångern.
Ehuru arbetet i allmänhet är utfördt med rätt mycken omsorg, saknas dock
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
