Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIELLAND, FORTUNA.
på hela denne Abraham Lövdahl; det är för mycken uselhet i en
enda kruka.
Vid Abrahams högra sida står hans fru, en rå figur, något på
minnande om gamla recept, men bra gjord, vid hans vänstra åter, om
man får använda dessa beteckningar, den litet orolige arbetaren Stef
fensen och dennes dotter Grete, ingendera hörande till Kiellands mer
träffade figurer, den senare hans kanske svagaste och otroligaste.
Öfver hufvud är hela Abrahams förhållande till arbetarne vid fabriken
oklart och hans förhållande till Grete rent obegripligt.
Af helt annan förträfflighet äro de mer aflägsna bifigurerna, så
som den ofvan nämde bankchefen Christensen, dennes fru, professorns
factotum, Marcussen, samt i all synnerhet kaplanen Morten Kruse och
hans fru, Fredrikke. Någon barmhertighet förefinnes icke i dessa två
sistas konterfej, och de ega ej ens en tråd af den mildrande humor,
som gör Christensen så ypperlig, men de tillhöra dock alls icke de
slags figurer, hvilkas tecknande är en diktares hand ovärdigt. Ett par
verkningsfulla motsatser, de enda tilldragande personerna i hela gal
leriet, äro Kruses moder och broder. De äro dock blott ett par kon
turer långt afsides.
Vi respektera Kielland för det allvar, som ligger öfver denna
roman. Tonen är aldrig, såsom stundom i »Gift», pamflettmässig, och
afsigten, att förehålla samhället dess synder, grumlas ej af det
upprörande partisinne, som gör läsningen af denna andra roman så
tung. Men att Kielland liksom öfver hufvud Ibsen målar sam
hället för mörkt och därför också förfelar en eljest förtjänt inverkan,
det är vår öfvertygelse. För så vidt icke vår instinkt är alldeles för
oförmögen att genomtränga skalet, ligger Kiellands grundtanke så
temligen uttalad i nedanstående ord om professor Lövdahl: »Han
kjendte sin tid og sit samfund. Han vidste, at i denne tid og i dette
samfund, hvor kristendom faktisk ikke er til, men hvor alt beror på,
at det ikke blir nævnt; hvor al kraft er rettet mod at holde åben
hjertigheden nede, at ikke hele det uhyre spilfægteri med, at de er
kristne alle, at ikke dette skal springe derved, at en efter en får
mod til at bryde ud, til ærligt at sige: jeg spiller ikke mere med,
han vidste, at i dette samfund er hykleriet livsmagtem. Detta är något
för mycket, och i samma »för mycket» ligger vår hufvudanmärkning
mot Kiellands nya bok. Då diktaren i de sista raderna låter den
gamla gumman Kruse, medan sonen står på predikstolen, resa sig och
gå ut ur hycklarenas kyrka, därmed antydande, att det väl svårligen
häller fans mer än en enda människa med heder i hela det skildrade
samhället, så har han också gifvit all nödig kommentarie till denna
sin ofvannämda sats. Men i sak har han därmed blott åstadkommit
en stark effekt, icke en inre sanning eller ett drag af värde.
/’. Ang. Gödecke,
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
