Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLF NOREEN
i följd af uteblifven protest från de omdömesgilla blifva så att säga
sanktionerade. Måtte efterföljande framställning i någon mån bidraga
till förebyggande däraf!
Bland dem, som yttrat sig i ämnet, kan man med lätthet urskilja
anhängare af tvänne olika ståndpunkter, hvilka här för korthetens skull
må med för tillfället skapade termer kallas den literär-histori
ska och den natur-historiska. Till dessa vill författaren för sin del
lägga en tredje, som han, med lätt förklarlig partiskhet, benämner den
rationella.
I. Den literär-liistoriska ståndpunktens äldsta och förnämsta
målsman under detta århundrade är Jacob Grimm, »den historiska språk
forskningens fader». Grimms lärjunge, J. E. Rydqvist, är dess förnämsta
representant i Sverige. Bland äldre författare må C. Säve nämnas så
som företrädesvis hithörande, bland yngre representeras ståndpunkten
af V. Rydberg framför alt i hans uppseendeväckande artikel »Tysk
eller nordisk svenska?» i Svensk tidskrift för 1873, decemberhäftet
A. O. Freudenthal, Hans Hildebrand företrädesvis i hans äldre arbeten
—m. fl. 1, isynnerhet inom den något äldre nu lefvande generationen,
om också ingen, åtminstone numera, är en till alla delar konsekvent
anhängare. På denna ståndpunkt uppställes såsom norm för språk
riktighet: en ofta skäligen godtyckligt vald förfluten periods
språkbruk. Så t. ex. får för latinet den latinska »guldålderns» språk
vara normgifvande, för franskan Voltaires och hans samtidas språkbruk.
Hos oss betraktade Rydqvist, som för de yngre blef oomtvistad auktoritet,
fornsvenskan omkring år 1300 såsom (i rent språkligt afseende) »klas
sisk». Bäst blir således den svenska, som minst afiägsnar sig från
denna tids språkform. Detta åskådningssätt leder nu till, exempelvis,
följande speciella åsigter:
Genitiven hvars (fsv. hvas, hvars) är bättre än den nyare bildningen
hvems (Rydqvist 2, Freudenthal).
1 Jag får här på det kraftigaste framhålla, att det ingalunda är min mening
att påstå, det dessa författare numera hylla denna ståndpunkt, ej häller att de
någonsin klart och tydligt uttalat sig för densamma, icke ens att de tänkt
den tankegång som karakteriserar ståndpunkten i sin helhet, om också det ena
eller andra kan Tara händelsen i fråga om den ene eller andre af dem. Utan jag
vill härmed blott hafva sagdt, att deras spridda uttalanden i frågan äro fragmenter
f en tankegång, som efter min mening fullständigt och konsekvent utförd
ger den nedan skildrade ståndpunkten, och att i deras språkliga praxis företeelser
mer eller mindre talrikt förekomma, som endast låta förklara sig ur medvetet
eller omedvetet förefintliga teorier af dylik art.
2 Enligt Sv. Spr. L. 11, s. 545 är formen hvems jämförd med hvars >något bar
barisk» och saknande »rätthet, lätthet, skönhet».
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
