Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLF NO REEN.
livilken t. ex. dyka: dök med full rätt redan lämpat sig. Alldeles för
kastligt är det af t. ex. C. J. L. Almquist gjorda försöket klippa: klöpp,
sannolikt föranledt af dialektformen klyppa, om hvilken dock äfven
om man i riksspråket brukade den gäller samma betänklighet, som
nyss framstäldes rörande rycka, trycka. Dålig är också den upländska
böjningen sitta: sått (formen uppkommen genom en kompromiss mellan
satt och den gamla pluralen såto), hvilken står där utan all analogi
inom språket; god är däremot den nysvenska böjningen satt: sutto i
stället för det äldre satt: såto, emedan den nyare böjningen förträffligt
stämmer med spratt: sprutto, slapp: sluppo, hvaremot den äldre icke
ens fullt öfverensstämde med den för resten ytterst svagt represen
terade typen gaf (lång vokal): gåfco. Den öfver större delen af
Sverige spridda böjningen stå: stog, i analogi med slå: slog Stock
holmsmålet har tagit steget fullt ut med sitt particip stagit (staji) efter
slagit (slaji) är en icke så oäfven ersättning för det fullkomligt en
stående bildningssättet stå: stod; men det synes mig, som om en ny
bildning stå: stådde vore afgjordt att föredraga, dels på grund af dess
öfverensstämmelse med den redan faktiskt genomförda nybildningen
stått i stället för det föråldrade participet ståndit (som i sin ordning
var nybildning i stället för det ännu äldre stadhit; jfr stad-na), dels
och hufvudsakligen emedan typen spå: spådde: spått (jfr trå, försmå,
så m. m.) är vida talrikare representerad och lifskraftigare än den blott
i slå: slog: slagit fullständigt framträdande typen, från hvilken faktiskt
på sednare tider eröfrats flå och två (änskönt Rydberg ännu vill i
andlig stil använda tvog, tvogo likaväl som tvagit; anf. st. s. 524). Bild
ningar sådana som det af mig förordade stådde förekomma i all synner
het ymnigt uti barnens på allehanda nybildningar så rika och där
för så lärorika språk, där man får höra gå: gådde, slå: slådde, ta:
tadde (efter ha: hadfdje), se: sedde (efter ske: skedde) m. m., former
hvilka förr eller sednare nog få inträde i »de storas» språk, likaväl som
dö: dödde (för dog) m. fl. ursprungligen »barnsliga» böjningar. Och
hvarför? Tydligtvis emedan språket på så vis blir lättare. Men, så
snart ej tydligheten blir lidande, blir språket därigenom också såtillvida
bättre. Vi hafva äfven i fråga om språket åtskilligt att lära
af barnen.
Det bär likaledes vitne om en sund språkinstinkt, då man i hvar
dagligt tal ej sällan omstöper det till sin bildning enstående hertig till
herting efter de snart sagdt oändliga maskulinerna på ing: höfding, ut-
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
