Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG NORDENSVAN.
i hemmet, åtminstone då hemmet styres af en kvinna sådan som Yngvas
moder. Hon har lärt verlden att akta henne, men Yngva måste gå, måste
bort för att sträfva ensam, och hon tillfogar med kallt blod sin moder,
som hon ändå vet är bättre än alla andra, detta sår. Att hon vill bryta
sig en väg, godt och väl, det kunde hon gjort utan att på detta sätt
slå sin moder, som lefvat endast för henne, i ansigtet. Styckets tendens
blir alls ej skarpare, alls ej klarare uttryckt för det att flickan gör en
öfverilad och oförsvarlig gärning.
Man vill ej häller tro att det är hennes allvar. När hon lärt sig
förstå moderns bevekelsegrunder och dem borde hon mycket snart
inse, hon som växt upp i Thoras sällskap och alltid blifvit af henne
bemött som en kamrat, då skall hon alldeles säkert komma tillbaka,
komma med hela sin tacksamhet, sin kärleksfulla och kärleksträng
tande barnasjäl. Det kan ej dröja länge, ty flickans uppförande härrör
ju ej af annat än en nyck, orsakad af den retlighet, den hetsighet,
som uppstått af alla dessa växlande känslor och stämningar, från djupaste
sorg till den mest jublande glädje. Så urskuldar åtminstone den utan
för stående Yngvas handlingssätt, och moderns ord att hon nu verkligen
känner sig lycklig, därför att hennes samvete säger att hon handlat
rätt, tyckes äfven antyda att hon ej känner sig på fullt allvar skild
ifrån sitt barn.
Doktorns buttra ton och hans hotelse att öfvergifva sin gamla
vän, därför att denna är en hjärtlös egoist »och hjärtlösa egoister ger
jag tusan», är inte häller *så allvarsamt menad. Han kunde ha ansett
henne böra böja sig för den yttre, för öfrigt föga värda anständig
hetens fordringar, men han hade alldeles för klara begrepp för att
inte se att hon från sin synpunkt ej kunde handla annorlunda än hon
gjort. Thora, resonnerar han, är hvarkeu dum eller stark, och ettdera
måste man vara, om man vill sätta sig upp mot det bestående. I
annat fall är det bäst att ljuga, »så det hviner om en».
Den käre doktorn torde emellertid inse att Thora var starkare än
han trodde. Och då han lärt sig se det samma dag som han i
vredesmod lemnat hennes hus ha vi honom säkert där igen, vresig,
bullersam och ogenerad, men en vän, som Thora kan lita på i alla
väder.
Så framställer sig för mig det hufvudsakliga innehållet i fru
Agrells arbete och hos dess uppträdande personer. Det är mycket
sant att slutet ej är så bygdt på verklighetens mark som såväl inled-
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
