Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Sagospelet Lycksalighetens Ö och dess uttolkare.
’ Af Doc. A. Th. Lysander.
Icke fullt ett år före sio bortgång (September, 1854)
lem-nade oss Atterbom, liksom till ett poetiskt testamente,
omarbetningen af sitt stora sagospel. Den gamle skalden, som
då för andra gången omqvad sin dikt, hade, lik ”talaren från
Pylos,” redan ett annat slagte till åhörare; och det unga
slägte, han sjelf vägledt tilf kännedom af ”Svenska
vitterhetens häfder,” var ogkså mera moget, än det äldre, för rätta
uppfattningen af hans skaldskap. Det var icke i sina
poetiska tycken söndradt mellan tvenne skolor, som, oaflåtligt
bekämpande hvarandra, hvar för sig gjorde anspråk på
uteslutande vrkesrätt till poesien, likasom om æsthetiken
vore i stånd att utfärda patent derpå. Atterbom, de fordna
nylärornas hierophant, hade med egen mun uttalat de
sista försonande ord, som åt historiens förvar
öfverantvar-dade lemningarna af den hädanslumrade striden.
Nyheterna Sjelfva hade hunnit att åldras och, hvad mera är,
att invexa uti och blanda lif med den stam, som de i
förstone blott tycktes gifva ympsår. Under den långa
verksamheten och det slutliga öfverlefvandet af nästan alla både
motståndare och ungdomsanhängare, skänktes Atterbom
tillfälle att med egen hand ansa sin plantering: att omhulda
allt, som i sig bar korn och kärna, likasom att bortskära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
