Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkelt blifvit ”Styrkan” eller fått betyda ”Styrkan.” Men för
att uppbära tomma betydelser (t. ex. Styrka, Förnuft),
fordras icke så mycket, aldraminst Hercules-krafter. En massa
storverk, en dramatisk handlingsföljd, en Hercules, en Astolf,
uträtta i sådant hänseende icke mer, än ett dödt ting eller
oskäligt djur, hjeltens lejonhud eller en Minervas-uggla.
Kjellander har, såsom ofvan anmärktes, endast gjort
lärodikten rättvisa, men icke dikten i det hela. Han ”kunde”
icke föra sitt arbete till slut, afskräckt, såsom vi gissat, af
sitt eget poetiska dai/aovior. Derjemte förefanns,
sjukligheten oberäknad, ett befallande, yttre hinder. För Kjellander
var ”diktens grundidé” (sid. 32), d. v. s. hennes didactiska
bottenfall, allt. Detta hastade han att framställa. När nu
arbetet hade skridit så långt fram (sid. 32), ansåg han sig
”stå på punkten att gå ut i Sjelfva utvecklingen och
detaljerna.” Men det kom aldrig derhän. På den ”punkten” blef
han stående. Han hade redan sagt, hvad han hade att säga.
Han ”kunde” icke fortsätta längre; ty i Sjelfva verket hade
han redan slutat. Derför se vi, att han på de elfva
återstående sidorna dels åter inlåter sig i frågan om
uppfatt-ningssättet, dels endast utbreder sig öfver den redan gifna
hufvudsaken, såsom variationer utbreda sig öfver sitt thema;
att han närmare förklarar det i korthet antydda; samt att
han från sitt detaljstudium af dikten samlar de ställen, som
ledt honom till hans grundåskådning: men åt ”detaljerna,”
såsom sådana, egnar han ingen uppmärksamhet. Till att
längre fortsätta ett dylikt kretslopp omkring en enda sjelf—
lysande piinkt, en ”grundidé,” ”kunde” Kjellander, ganska
förlåtligt, ej förmå sig. Att sjelf skrifva, hvad han hos
andra dömde såsom ett öfverflödsarbete, ”en paraphras, en
brokig utstoffering af det gamla” (sid. 28) dertill var
Kjellander, både som tänkare och författare, alltför god.
Vi måste ock finna det ursäktligt, att han under
behandlingen af sagospelet försåg Sig på det lärorika, det uppbyggliga
deri. På den tid, då han började ”förstå denna dikts värde,”
kunde han näppeligen fästa sig vid något annat. Då, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
