Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läsare nu är. Många skalder, och enkannerligen de
phos-phoristiska, befinnas ofta till sin egen poesi i ett slags
förhållande af magnetisk sömn. De prophetera höga och
underliga ting, men kunna, då de vaknat ur skaldedrömmen,
icke göra reda för hvad de sagt, under det att åhörame
kunna det. Att emellertid Atterbom, en den skarpsinnigaste
uttolkare af andras skaldeverk, icke varit blind för rätta
uppfattningen af sitt eget sagospel och de personligheter, med
hvilka detsamma spelar, bevisas af några yttranden i
Företalet af 1854 (sid. XI), hvilka vi nu finna lämpligt att
fullständigare meddela, än hittills skett. ”Den behandling, hvari
sagan blifvit af mig vidare utbildad, är på samma gång
romantisk dikt och en lärodikt......Jag skulle derföre
hafva rentaf misslyckats, i fall mitt diktverk utgör blott en
framställning af vissa abstracta begrepp, som från sin
allegoriska bildlighet kunna särskiljas liksom från en påhängd
inklädnad..... Jag har derföre åsyftat, att mina
personer, ehvad de ock för öfrigt må betyda, dock måtte först
och främst betyda sig Sjelfva.”
I trots af allt det beröm, Atterbom i Svenska Siare och
Skalder (33) skänkt så väl den genomfördt allegoriserande
utläggningen, som Kjellanders, har han likväl i dessa rader
brutit stafven öfver bådaderas ensidiga uppfattning af hans
skaldeverk. Den förra kunde han väl finna ”skarpsinnig;”
men det kunde heller icke undgå honom, att hon, genom
att söndra begreppen från deras bilddrägt, själ ifrån kropp,
upplossat de organiska band, som sammanhöllo hans
inbillnings skapelse. Han måste dock innerligt hafva känt, att
han aldrig diktat i denna anda, att hans phantasie aldrig
fram-bragt så omenskliga foster, som hade ett begrepp, i stället
för en hel själ, uti sig, och som väl låtsade vara blodfulla
kroppar, men egentligen voro köttlösa abstractioner.
Tvif-velsutan kände han en långt större dragning till Kjellanders
uppfattning, som i Sjelfva verket, till betydlig mån, var hans
88) L. c. pag. 467.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
