Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon släppt detta tvångsband, har Atterboms diktning frigjort
henne till en verklig^ färdigdanad, qvinlig personlighet.
Felicia är hos Atterbom diktens hjeltinna, liksom Astolf är
hjel-ten. Hon är, hvad Venus är hos Vergilius:
Virginis os habitumque gerens et virginis arma.
Och i denna sin qvinliga väsensfulländning har hon, ända
till Sjelfva namnet, bortstrukit allt det, som fästade henne vid
blotta personificationens ofullkomliga lif. Hvarken är hon
den namnlösa ”prinsessan” i den Svenska folksagan, eller
bär hon till namn ett substantivum abstractum, Félicité,
såsom hos Fransmännen. Den lyckliga och lyckliggörande
qvinnan i Atterboms dikt kallas icke Felicitas, såsom en af
Romarnes opersonliga gudinnor heta (ft2). Atterbom har, med
en lätt ändring i rigtning af brukliga qvinnonamn, bragt detta
minne af allegoriens dop i half förgätenhet, och kallat sitt
phantasibarn Felicia.
Under det således Astolf, styckets hufvudperson, dock
endast är af Atterbom fullständigt utförd från sagans
grundteckning, kan man deremot säga, att han uppfunnit Felicia.
På den rätta uppfattningen af Felicias personlighet
beror nu hela diktens rätta uppfattning. Hvad Astolf sjelf
beträffar, komma vi utån svårighet dertill, att vi i honom se
kött af vårt kött och ben af våra ben: vi behöfva icke, i
likhet med prinsessan, särskild undervisning för att begripa,
att han icke är fogel, utån menniska. Felicias väsende åter
ligger oss icke så alldeles öppet; och tycka vi än oss finna
af Atterboms framställning, att hon till kropp och själ är en
menniska, så visar sig dock derjemte alltför mycket
öfver-menskligt hos henne, att vi icke skulle bli derom öfverlygade,
att hon till en del går långt utöfver det mått, hvarmed oss
dödliga blifvit tillmätt. Det blir oss alltså af vigt att lära
känna detta mera, denna öfvermenskliga väsendtlighet hos
5*) Quid quod Felicitas dea est? Augustinus de civitate Dei, IV,
48. — Jfr. Arnobius adv. Gentes, IV, 4. Plini Nat. Hist. XXXIV, cap.
8, sect. 49 (Vol, V. p. 455 ed. Sillig.). XXXV, cap. 42, sect. 45 (p.
270). XXXVI, cap. 5, sect. 4 (p. 309). Suetoni Tib. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
