Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Felicia, emedan just deri ligger den makt, hon utöfvar på
jordsonen: det ar detta, i hvars våld Astolf gifver sig.
Bestämningen af Felicia, såsom ”viljan sjunken i sinnlighet,”
hafva vi redan förkastat. I sitt fragment ”öfver
Lycksalighetens Ö,” nämner Kjellander aldrig Felicia, och ger ännu
mindre någon förklaring af hennes väsende. Han talar blott
i allmänhet om Astolfs ”fall” och ”brott,” samt huru denne
försmår ”barnasinnet och englaskönheten” (o: Svanhvit53),
för att begära ”vällustens rus” och ”ett frossande lefverne” (64).
I Kjellanders ”Minnen” (sid. 204) är Felicia ”Vällusten,”
”Njutningen.” Med mer eller mindre sanning tecknas af
andra författare Felicia såsom ”naturprestinna,” ”den sinliga
phantasiens geniusy” ”naturdrottning,” ”phantasie,”
”sinlig-het.” Ingen af nu uppräknade bestämningar fcynes oss
uttömma denna sida af Felicias väsende. Till en del (t. ex.
naturprestinna, naturdrottning) äro de så dunkla, att de
intet förklara. Till en annan del (sinlighet — sinlig phantasie
— vallust6Ö) neddraga de alltför lågt Felicias i sanning höga
och rena natur; hvarvid man äfven misskänner Astolf, som
icke är lågt vällustig, ehuru han är phantastisk (56). För att
åter vara blott ”phantasie,” eger. Felicia en alltför objectiv
tillvaro. — Skalden sjelf förmår bäst att besvara frågan.
Att Felicia är Det Sköna säger Atterbom flerstädes rent
ut, t. ex. i Zephyrs inskrift (II, 387):
För Menniskan får friden
Med nöjet ej sig blanda;
Det Sköna sjelfi kan ej befria henne.
Närmare bestämdt, har hon varit en himmelsk Genius,
6B) Tankar om Lycks. ö. Sid. 36,
M) Ib. Sid. 38.
55) II, sid. 447, rad. 49, är det icke Felicia sjelf, utån hennes
kärleksförhållande till Astolf, som kallas ”timlig vällust” fjfr. rad. 4).
Detta behöfde, liksom de älskande Sjelfva, undergå evighetens
förvandling och utveckling (genom Thanatos).
56) Man läse Astolfs sjelfbekännelse, I, 69.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
