Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
punkten i Lycksaligheten, hvilken hon, utån densamma, sjelf
vore(61), eller åtminstone vore i kärleksfull förening med
det ohistoriskt menskliga (62). Med menniskan, som sjunkit i
Phantasiens armar, vill alltså det Natursköna uti insularisk
ensamhet undandraga sig den allmänna utvecklingens lag (63).
Detta är bådaderas förvillelse och synd, hvarigenom de ”stänga
banan för hvarandra till målet,” som nu blott kan vinnas
genom en föregående söndring dem emellan (64). Den
fruktade utvecklingen af Felicias ”lefnads tragedi” (Prolog, s.
25) måste gå i fullbordan. Lycksalighetens Ö måste förstö-
ftI) n, <34.
I 6a) Då naturens innersta behof och yttersta mål är ande, låter
folksagan naturlifvet beständigt fika efter förbindelser med menniskoverlden.
Necken och högfolket tro icke på förlossning, så framt denna icke varder
dem förkunnad af menniskans stämma. ”Huldren,” som i de Norska
sagorna möter vandraren, begär delaktighet i dennes ”själ.” Samma trängtan
gör Necken till menniskoröfvare (såsom Najaderna fordom bortröfvade
Hylas — Theocr. XIII), eller drifver honom till mångfaldiga
kärleksförbindelser med menniskornas döttrar (”Rosmer Havmand” — ”Agnete
og Havmanden” — ”Grefvens döttrar vid Elfvabo-lid” &c.) Såsom dessa
exempel visa, blifva alltså naturmakterna genom otygladt begär efter
det menskliga, som oftast förstörande för vårt slägte. Vår folkvisa
”Elf-Qwinnan och Herr Olof” (Geijer och Afzelius. Hl, s. 462—46ö)
gifver ännu en bilaga härtill.
®3) Felicia:
..............Mitt rike
Blef söndradt så från Menniskornas verld,
En luftig ö; blott han, som till vår like
Jag gjorde, nådde den med dristig färd.
Då glömde äfven han de arma bröder,
Fastän de äro gudaslägt, som vi*,
Och flamman, som för evigheten glöder,
Vi slöste bort på timmans gyckleri.
(H, 399—400.)
64) Nyx:
........I stängen banan för hvarann
Till bägges mål, till bägges väl. Så skiljen er!
(n, 438.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
