Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Astolf införer på scenen. Allt går ut på att hebåda hjeltens
själstillstånd, innan detta, under mäktiga skakningar, utgjuter
sig för oss i ord och handling. Men grunddraget i hans
själ är intet annat, än kärleken till Felicia. Det är alltså med
förutsättningarne för denna kärlek det storartade sagospelet
börjar; och med samma förutsättningar må äfven vår
utveckling begynna.
Yi gå till denna utveckling under fast föresats att låta
det blifva lika mycket allvar med de individualiteter, dikten
förer oss till mötes, som med de läror, hon gömmer. Yi
skola vakta oss att sätta någon tro till liflösa kroppar eller
overkliga själar, utån låta både kropp och själ, såsom
vederbör, lefva med och för hvarandra.
Till afslutande af denna, vår utveckling af Sagospelet
förelöpande artikel, vilja vi försöka att antyda den synpunkt,
från hvilken skalden betraktat dramats hjelte uti de scener,
som dels föregå dels innehålla dennes uppträdande i första
äfventyret. Vi skola söka att anslå en med skaldens då
herr-skande stämning samljudande sträng, i det vi, efter vår vana,
låta saga belysa saga. Det är denna gång en Forn-Grekisk
sagohjelte, som skall upplåta för oss vår hjeltes innersta.
Konungasönerna Paris och Astolf, fastän vidt skilda i
utveckling, äro dock till poetisk charactersanläggning så
fullkomligt af samma ämne, att man till största delen kan lämpa
på hvilkendera som helst det, som bidrager att skildra
en-deras lynnesart, att den enes känslor utån svårighet låta
öfversätta sig på den andres språk. Vi hafva alltså rätt att
teckna Paris’ frestelse med de ord, i hvilka Astolf låter oss
förstå, att med honom en alldeles likadan egt rum. I
Atterboms dikt éga vi ock en fullkomligt motsvarande scen
till det antika bildverk, vi gå att omtala. Ingen må dock,
derför att Astolfs frestelse grundlägger hela dikten, söka
denna scen i början af sagospelet. Dertill kände Atterbom
alltför mycket det gamla konstgreppet hos berättaren att
”.....rycka så midt i
Ämnet, som vore det kändt, åhöraren med sig.....”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
